Jag har läst en märklig bok ”G.P. Quist, Stadens journalist”. Den kom ut 1993 och jag har länge sökt den. Gjort misslyckade försök att låna den på Stadsbiblioteket. Och så hittade jag den till utförsäljning på Clemenstorget i Lund.
Det är rakt upp och ner ett urval av en journalists krönikor. Han var verksam på Trelleborgs Tidningen, högertidningen i Trelleborg. Han börjar skriva där redan som gymnasist i Malmö, han tar studenten 1910 och fortsätter sedan att lämna bidrag under lundatiden. Och far slutligen med häst och vagn till Trelleborg 1913, när han skall bli chef för tidningen. Och så får man ta del av reportage och krönikor fram till tidningens nedläggning 1954. Det handlar alltså om en tid som omfattar två världskrig. Ett utsökt bildmaterial, från den tid som behandlas i texterna, ackompanjerar artiklarna.
Och jag häpnar över hur bra det är. Hur roligt det är att läsa dessa gamla krönikor. Sällan har stil och personlighet levt i en så perfekt harmoni. Stilen blir aldrig andfådd men han har journalistens nyfikenhet och vilja att vara med. Han vill veta hur det är att flyga och hur det är att dyka. Och han är med när första världskrigets offer transporteras sjövägen till Trelleborg. Och alltid finns hans medkänsla och humanitet.
Han är en starkt konservativ människa. Han vördar kungahuset, han tror på ett starkt försvar. Och han är nationalist utan chauvinism. Men hans medkänsla får honom att avsky kriget och han är under andra världskriget den mest deciderade antinazist. Det är han redan 1933 och han förblir det under hela kriget. Och jag, som tycker mig välorienterad om tiden, får genom honom upp ögonen för att Skånska Dagbladet var Skånes mest tyskorienterade tidning. Helsingborgs Dagblad kände jag till, men det här verkar vara någonting i hästväg. ”Jag ler när jag tänker på hur de stora 'tongivande' Skånetidningarna – även med uteslutande av det rent hitleristiska agrarorganet – efterhand som ḱrigslyckan' (som de trodde det var) vände sig, och började ro för brinnande livet för att vinna nöjaktig kontakt med svenskt kännande och tänkande”. Skriver G.P. Quist i slutet av kriget.
När jag kollar på nätet finner jag att det verkligen var så. Ockupationen är Danmark och Norge var till deras eget bästa, tyckte Skånska Dagbladets chefredaktör Hjalmar Berlin. Skånska Dagbladet var inte heller någon liten tidning. Fram till 1940 Skånes största.
Men åter till G.P. Quist. Hur kommer det sig att en konservativ skribent för mig ter sig så odelat sympatisk? Mycket beror naturligtvis på att han inte är någon partigängare, utan en humoristisk och human människa som uppskattar sin meningsmotståndare. Kanske också för att han är konservativ på ett förlegat sätt. Radion är en kulturfara som spelar dansmusik och kan bidra till nivellering och likriktning. Lite tänkvärt för den som upplevt denna nivelleringsepok och ofta saknar den. När människor lyssnade på samma radioprogram och därefter i stället såg samma TV-program. Sådant kan kulturkonservativa människor i dag sakna. Men den som längtade tillbaka till epoken före radion såg det naturligtvis annorlunda.
Gustaf Palmquist hette han alltså och är numera endast lokalt ihågkommen. Det förvånar mig att jag aldrig stött på hans namn. Inte i Den Svenska pressens historia, inte vare sig i Lundensisk litteraturhistoria eller i Skånes litteraturhistoria. Och ändå skriver han så bra och medryckande. Han var en man som kunde skilja på konservatism och barbari.
23 nov. 18
Bloggen tar nu paus i två veckor på grund av en resa. Tillbaka måndagen 10 december 2018.