Joseph Conrad var tidigt en favoritförfattare. Jag visste genom Illustrerade klassiker att han inte var så känd i Sverige. Då, sextiotalets första skälvande år. Idag vore det naturligtvis absurt att påstå detta, efter Gunnar Fredriksson och Olof Lagercrantz. Och vem har inte hört talas om novellen Mörkrets hjärta och känner dess förhållande till filmen Apocalypse Now. Ändå hade Frans G. Bengtsson redan 1929 tillhört Conrads tillskyndare. Det är uppenbart att Bengtssons ensamma röst inte var stark nog.
Men då, på sextiotalet, hittade jag En fredlös på öarna i föräldrarnas bibliotek. Jag upplystes i företalet av Arthur Lundkvist om att den var en fortsättning på Almayers dårskap. Den hittade jag sedan i stationskiosken i Ljungby och köpte den genast. Den gjorde inte samma djupa intryck på mig och jag minns att min far läste den och fann den dålig. Nå, sedan läste jag de mest berömda av Conrads skildringar från havet och exotiska länder, bland annan den stora romanen om skuld, Lord Jim. Och trodde sedan att jag läst allt väsentligt.
Det senaste decennierna av mitt liv upptäckte jag att det fanns mycket oläst. Och läste två conradromaner som varken handlar om havet eller kolonialismen. Anarkisten och Med andra ögon. Och fann dem vara lysande mästerverk.
Och ställdes inför frågan skulle jag återvända till En fredlös på öarna eller till de verk som jag på min ålderdom funnit vara mästerverk. Det blev Almayers dårskap och En fredlös på öarna.
Joseph Conrad skriver förtätat. Här finns en vibrerande närvaro som kräver läsarens koncentration. Läsaren måste med författaren gå in i situationerna. Det är långa meningar, utförliga beskrivningar. Handlingen går inte snabbt framåt. Men den drivs framåt mot en kulmen. Och vid denna existentiella höjdpunkt stannar handlingen och vibrerar. Och människorna är psykologiskt begripliga men inte psykologisk enkla. Det gäller hans huvudfigurer, dem om vilken berättelsen handlar. Bifigurer kan vara nog så grovt tillyxade.
Hur viktig är romanernas handling? Handlingen tjänar till att bygga upp de existentiella situationer i vilken den utmynnar.
Almayers dårskap handlar om en svag man som har en stark mentor, kapten Tom Lingard. Lingard har gjort honom till arvtagare genom att få honom att gifta sig med den infödningsflicka han en gång rövat bort och adopterat. Och placerar Aylmayer vid en viss flod för att sköta hans affärer där. Sedan förlorar den starke och rike mannen sina pengar och blir besatt av att hitta guld. Och det blir hans egentliga arv till Almayer som övertar denna gulddröm. Med hustrun har han aldrig kommit överens, men har med henne fått en dotter som han älskar. Det är när dottern som vuxen försvinner med sin älskade som han dör och knäcks.
Lingard och Almayer återkommer i En fredlös på öarna. Den utspelas under den tid när Almayers dotter ännu är ett litet barn och handlar om en annan holländare, Willems. Han är en genuin svikare. Lingard som i Almayers dårskap framställs som auktoritär och dominerande, en person som man inte gärna trotsar, har i En fredlös på öarna, delvis andra drag. Han är en moralist, med en delvis sentimental människosyn. En genuint paternalistisk människa snarare än en auktoritär patriark. Han tar Willems under sina vingars skugga när denne är barn och vinddriven och får honom placerad i en ansvarsfull position i banken som finansierar handeln. Willems blir bankdirektörens kompanjon blir också gift med hans dotter. Det senare känner han inte till och anar alltså inte att hon är nyckeln till hans makt. Men Willems förskingrar och får sparken, hustrun kastar ut honom från hemmet. Som en andra chans skickar Lingard honom till Almayer. Där begår han ett nytt förräderi, förälskar sig i en infödingsflicka och lierar sig med Lingards fiender. Man kan väl snarast säga att han används som en bricka i spelet. Man använder hans erotiska besatthet för att köpa honom. Till slut mördar hans älskade honom när hustrun letar upp honom för att förmå honom att komma tillbaka.
Conrads skildring av kolonialismen är väl en realismens triumf. Det är ingen vacker bild. Det är tydligt att han vill beskriva människan och han använder sin samlade människokunskap. Men den är hämtad från skeppens hierarki och koloniala förhållanden. Och Conrads blick är objektiv och skoningslös. Däremot var han naturligtvis präglad att sin tids fördomar. Den europeiska människan kände han inifrån, den icke-europeiska iakttog han utifrån, så opartiskt han förmådde. Det är nog i stort sätt samma sak med hans förhållande till kvinnor. Han såg hur de agerade men visste inte tillräckligt mycket för att förstå dem. Conrads objektivitet är något helt annat än Kiplings ohöljda imperialism. Men det är också mycket lång väg till E.M. Forsters En färd till Indien. Som har en mycket intelligent kulturöverskridande psykologisk förståelse.
26 juni 19