Otto Gabrielsson har skrivit en rasande bok om Jörn Donner. Så har vi ännu ett barn som gör upp med sin berömda förälder. Det är en befrielsehandling som man bara kan sympatisera med. Det beklämmande med detta är att det påminner om barns oefterrättliga kärlek till sina hopplösa förälder. Behovet är så starkt att barnet aldrig slutar hoppas. Att få aldrig så lite kärlek, att bli sedd och erkänd.
Och man tänker på vilket oerhört ansvar man har som förälder. Kan någon, någonsin, klara något så svårt? Och vilken grymhet det är att sätta barn till världen, om man inte är beredd att offra något för dem. Vildhavre kan man väl så i stundens berusning, men konsekvenserna blir stora. Den som inte bett att få komma till har rätt att få något tillbaka.
Man börjar också fundera över Jörn Donner. ”Pappa, du är ett känt varumärke men tyvärr en helt värdelös produkt”, skriver Otto Gabrielsson om sin far. Och menar att Jörn Donner lyftes fram av ett kulturellt etablissemang som själv uppfunnit och närt kulturmannen Donner.
Kan det stämma? Att han är en usel förälder är uppenbart, men är han lika illa som filmare och författare? Jag har sett tre filmer som regisserats av Donner och en av dem är verkligt minnesvärd, som den i särklass sämsta film jag sett. '69`, sixtynine. De andra två Att älska och Tvärbalk minns jag bara som allvarligt syftande. Något annat spår har de inte lämnat. Av hans böcker har jag inte läst en enda.
Däremot har jag hört honom på studentafton 1976. Jag var då ännu skribent i Dackekuriren men Per Lindström hade tidigare gjort en intervju med mig för Lundagård. Nu fick han infallet att skicka mig till studentaftonen med Jörn Donner för Lundagårds räkning. Jag var lite förtjust i en flicka som hade Jörn Donner som idol. Det hade inte jag. Jag tyckte han hade en rätt outhärdlig machoattityd. Flickan ifråga var romantiker och antifeminist. Jag såg henne bland publiken tillsammans med en annan karl. Hon påstod efteråt att jag inte vågat titta på henne och drog kanhända vissa slutsatser av det. Själv ville jag inte vara oförsynt och le alltför bekant mot en dam i herrsällskap.
Kan det ha påpekat mitt referat? Möjligen. Det hade legat nära till hands att skriva ner Jörn Donner. Kanske gjorde det mig mera positiv eftersom jag måste undvika den frestelsen.
Jag kallar honom ”en riktigt rolig reaktionär socialist” och jämför honom med alla tråkiga liberaler. Utseendemässigt jämför jag honom med en aktör i en gammal svensk beväringsfars, eftersom han är klädd i något svart, uniformsliknande och är något kutryggig. Hans slappa sensuella händer jämför jag med förolyckade svalor. En bild som nu förvånar mig. Den känns inte längre typisk för sin upphovsman.
Jag skriver att han lyckats pricka in en lustighet i varje mening trots att han talar ganska länge. Så det är en aktningsvärd prestation.
Sedan levererar jag följande omdöme: ”Hans begåvning är uppenbar, hans metod är den geniale journalistens, en snabb oväntad vinkling och han får en att se saker i verkligheten som man inte sett förut. Samtidigt blir det lite för habilt, finns det egentligen en linje eller en enhet i hans åsikter, vad annat än oväntade punktbelysningar tycker man sig ha fått, när det intellektuella gnistregnet slocknat och uppvisningen är slut för denna gången.”
Att jag kan citera mig så ordagrant beror på att just den lundagårdstexten finns i bokform. I ”Student i Lund 1970-79”, utgiven av Studentlitteratur 1990.
Men Jörn Donner alltså. Jag tror att hans storhet, om han har någon, varken är filmarens eller författarens. Utan journalistens, beskrivaren av verkligheten. Vid studentaftonen talade han om sin kluvenhet och jag menade att det fanns en problematik här som han den gången inte hann beröra. Hur förvandla de motsägelsefulla bilderna och attityderna till en sanning och en hållning? Jag tänker nu att det behöver man kanske inte kräva av en iakttagare av verkligheten. Det räcker kanske med att hen visar på ett nytt sätt att se.
Men detta förklarar inte hela Jörn Donners popularitet. En popularitet av samma slag som Leif G.W. Perssons. Jag tänker att i ett konformistiskt land kan man vinna stor popularitet bara genom frånvaro av inställsamhet.
19 maj 20