John Williams bok Stoner har ett märkligt öde. Den kom ut 1965 och lades därefter till handlingarna. Som en av de många goda böcker som kommer ut, hyllas och glöms bort. Men så återupptäcktes den på 2010-talet. Och utropades till en litterär sensation. Och då var författaren sedan länge död.
Nu har jag läst den och finner den så bra som det sägs. Det är en stillsam och vemodig bok. Om ett stillsamt och vemodigt liv. Berättelsen om en grå akademiker.
Man kan jämföra hållningen med Hjalmar Söderbergs. Här är en man som inte är herre över sitt öde utan underkastad en tung nödvändighet. Men stämningen är inte Tjechovsk eller Hjalmar Söderbergs elegisk. Resignationen är egentligen bortom all smärta. Det måste vara som det är.
Den kan delvis förklaras av Stoners bakgrund. Han kommer från en småbrukarfamilj där man inte är van att ifrågasätta, som känner människans trånga villkor. Fadern får dock en idé om att sonen kunde börja på lantbrukshögskola i universitets regi. Och de gör Stoner men blir mer intresserad av en sidokurs i litteratur. Och byter då studieinriktning. Han är ambitiös och plikttrogen och han klarar sina kurser. Och tar till sist fel sorts examen.
Så blir han trogen det universitet han snabbt blir överanpassad till. En plötslig förälskelse får honom att gifta sig med en kvinna, som han inte har något gemensamt med. Hon är skygg för det kroppsliga och styrd av sina konventioner. Hon gifter sig därför att hon tycker att man ska det. Och sexualiteten är ett ovälkommet inslag. På samma sätt bestämmer hon sig för att ha ett barn och de får en dotter.
En försiktig förtrolighet uppstår mellan far och dotter. Som består tills modern skiljer dem åt och börjar styra flickan.
Stoner har en svår akademisk konflikt med en av sina kollegor, vilket leder till en livslång fiendskap. Han blir Stoners chef och får honom att ta de tyngsta och tråkigaste arbetsuppgifterna. Och i samband med detta möter han sitt livs verkliga kärlek. Som både är en kroppslig gemenskap och en stark andlig samhörighet. Denna kärlek förstörs dock av omvärlden. Och hans gamle fiende är primus motor.
Man får följa Stoner fram till sin död. Han lyfter en bok, som han håller framför ansiktet utan att kunna läsa. Och sedan faller den i golvet.
Man följer Stoner hela tiden och det är en mycket hedervärd människa. Han är naturligen anspråkslös och tillbakadragen och genuint hederlig. Men jag tänker mig att en skarpsynt läsare skulle kunna avslöja moraliska brister hos honom. Man känner att han gör rätt eller i varje fall att han inte skulle kunna handla på annat sätt. Men är det så säkert?
Han är en tålmodig människa som står ut med mycket. Men hade han varit mera handlingskraftig och viljestark hade han kanske inte behövt stå ut med fullt så mycket. Underkastelsen är mer en nedärvd vana vid hårda villkor än en filosofisk determinism. Därför blir man inte riktigt färdig med honom.
Konfliktsituationen med kollegan känner jag igen från mitt eget liv. Som när någon hävdar något som man finner totalt absurt och med fasa upptäcker att den andre helt uppriktigt tror på detta. Den kusligheten är mig inte obekant.
16 jan. 21