Med risk att slösa krut på döda kråkor finns det kanske ändå något att säga om Sven Anders Johansson recension av Matilda Gustavssons ”Klubben” (Aftonbladet 26 nov.). Den är i och för sig smart balanserad på övligt kritikermanér. Erkännsam och utan avund, samtidigt med små kritiska kommentarer antydande att recensenten ingalunda faller i farstun. Böcker må komma och gå, om bara min status består.
Vad är det då han reserverar sig mot. Jo, Matilda Gustavsson påpekar helt riktigt att Forum föraktades av populister ”som inte tålde att de sysslade med högkultur”. ”Själv skulle jag vilja säga att deras salong föraktades för vad den var: en tant och farbrorklubb för sakral högläsning och genidyrkan”, invänder Johansson. Ja, vad förändras av att Johansson säger samma sak med andra ord. Den som är populist och ogillar elitkultur talar naturligtvis om den som elitär och högtidlig (sakral).
Men Matilda Gustavsson har rätt. Övergrepp och maktmissbruk är en sak, försvaret för den smala kulturen en annan. Det senare är inte oanständigt. Men kan naturligtvis reta och provocera.
Sven Anders Johansson anmärker att Matilda Gustavsson själv har använt det förgripliga ordet ”geni” när hon intervjuar Kristina Lugn 2014. Men det anmärkningsvärda med den intervjun var ju att hon vågade visa på geniets divalater och uppblåsthet. Precis som man bör göra med aktade institutioner och poesidrottningar.
Matilda Gustavsson påpekar också det värdefulla i akademiens stöd till kulturen. Mot detta invänder Johansson att det är småpengar mot vad stat, region och kommun lägger ut i kulturstöd. Skulle bara fattas annat! Men kulturen behöver allt ekonomiskt stöd den kan få. Och därför är det värdefullt att en oberoende institution kan komplettera med stöd till det som inte ter sig tillräckligt brett och nyttigt. För den som får detta stöd är det rimligen inte försumbart.
Däremot har Johansson rätt i att det inte bara är akademien som har anledning att skämmas över kulturprofilen. Utan hela kultursverige. Det är inte heller konstigt att man blir stolt om man känner sig utvald. Det är inte helt lätt att skilja guld från trollguld. Man gör sig lätt illusioner. Därför blir desillusionen desto bittrare när man inser att man bara var till för att utnyttjas.
Sedan gör Sven Anders Johansson en tillbakablick på mindre demokratiska tider. Det var under dessa tider som akademien förtjänade sin förmögenhet. Kan det vara så att historien har funnits, full av orättfärdigheter som man i efterhand kan indigneras över. Tvingades inte bolagen att till hutlösa priser annonsera i Post- och inrikes tidningar. Det är dessa pengar som akademien nu förfogar över. Med samma skäl skulle man kunna tala om den där dynamitgubben som instiftade nobelpriset. Vad är rättvisan i att han skänkte sådan betydelse åt Svenska Akademien? Kan man tillägga.
28 nov.19