Det är klart att Johan Hiltons artikel i DN (17 sept ) var banbrytande. Som vanligt visar Dagens Nyheter att här står de viktiga artiklarna. Det var en uppgörelse med den av identitetspolitik präglade debatten. Det kändes för många av oss som en stor befrielse.
Tyvärr fick han två goddag-yxskaft svar, Jens Liljestrand i Expressen (18 sept) och Lawen Mothadi i Dagens Nyheter (19 sept.). Och då bortser jag från reaktioner från människor som bara vill rättfärdiga sig själva och anser sig missförstådda. Typen: ”Det har jag aldrig sagt”.
Mothadi frågar vad det är för problem med att nya röster hörs i debatten? Det är inga problem alls, naturligtvis, det är utomordentligt glädjande och det tycker både Johan Hilton och vi andra. Poängen är att de inte omedelbart har rätt, bara i kraft av sin identitet. Det är visserligen sant att den som inte haft A:s erfarenheter inte har haft A:s erfarenheter. Det var därför Jonas Hassen Khemiris artikel var så bra och drabbande. Men det förtjänar alltid att diskuteras när någon har rätt att känna sig kränkt och när hen bara är överkänslig.
Nu kan jag tycka att de nya rösterna är för få och att det finns andra frågor än hur utsatt man är som icke-majoritet, som skulle förtjäna att belysas. Hur är det att vara svensk muslim? Hur påverkar den dubbla identiteten ens ställningstagande. Hur skiljer sig ens värderingar från föräldrarnas och släktens? Hur representativa är de i sin tur för Islam idag? Om jag har alltigenom sekulariserade värderingar, hur kan jag då fortsätta att vara muslim? Och det är ingen insinuant fråga, utan en nyfiken. Man måste i så fall kunna försvara en islamtolkning som gör detta möjligt. Och har man inte alltigenom sekulariserade värderingar har man ju ännu intressantare saker att berätta. Är inte problemet i så fall detsamma som för de kristna? Förmodligen, och här kunde intressanta jämförelser göras.
Jag tycker inte att man hittills sett någon som i tillräcklig grad utnyttjat både sina inre funderingar och/eller sin unika inblick i för många av oss okända miljöer. Jag har ju den hemska misstanken att endast mycket sekulariserade muslimer anses platsa i den svenska kulturfamiljen. Och att även de, försiktigtvis, tiger om det intressanta de har att bidra med.
Jens Liljestrand försöker i stället bagatellisera problemet. Det gäller bara debatten på nätet. Vad är det för problem att man har olika åsikter? Det Hilton säger har ju redan debatthegemoni, motrösterna är få och tas inte på allvar. Man tar sig för pannan. Lilla Hjärtat-debatten har aldrig ägt rum och det är inte sant att Stina Wirsén och hennes få försvarare hukade. Makode Linde och kulturministern har aldrig fått på skallen. Berns fick aldrig be om ursäkt för att en vit skådespelerska maskerade sig till Josephine Baker, fast teaterns hela idé är att man låtsas vara någon annan än den man är. Jag håller med Liljestrand om att debatten böljar fram och tillbaka och ibland är det svårt att se vilken sida som har övertaget. Det kan ju hända att Hiltons artikel är ett exempel på hegeluttrycket att Minervas uggla lyfter i skymningen. Det vill säga att inlägget kommer när debatten redan har börjat svänga. Men Liljestrands totala förnekelse av problemets existens tyder på att han inte läser tidningar. Det händer lätt andfådda personer på kulturredaktioner. Man hinner inte riktigt med att läsa och reflektera.
25 sept. 13