Så var det dags för Jimmie Åkesson att gå i partiledarterapi. Huligangängets sympatiske ordningsman. Man kan väl säga att han är den politiker som varit mest lojal mot programidén. Han vill gärna visa hur han uppfattar sig själv.
Hur uppriktig är han? Jag vill hänvisa till vad Patrik Lundberg (Aftonbladet 20 feb.) själv uppvuxen i Sölvesborg under samma tid, har att berätta. Åkesson beskriver hur skrämd han var av invandrarbarnen på gården. Men det fanns inte mycket invandrare i Sölvesborg vid den här tiden. Mest snälla pingstvänner från Rumänien, som var extremt artiga. Ljuger alltså Åkesson? Det är inte säkert. Troligare är att en uppfattning han tillägnat sig senare i livet projiceras bakåt på hans minnesbilder. Så är det ofta med våra minnen. Men visst kan små barn vara rädda. Är det sant att han en gång såg en kniv blänka till, är detta tillräckligt för att det skall generaliseras. Då blir hela världen farlig. Farligast är naturligtvis de som ser annorlunda ur.
Intressant är också hans uppfattning att de svenska barnen var hänsynsfulla och snälla och invandrarbarnen däremot bråkiga och farliga. Det är typiskt för människor med stark gruppidentitet och som upplever konflikter med andra grupper. Vi är de snälla och de de onda. Man ser inte den egna sidans hot och aggression, det drabbar ju aldrig ensjälv, motsidans ser man övertydligt. Det är väl troligt att invandrarbarnen som befann sig på bortaplan kände sig osäkrare och hade större behov av att hävda sig, än de som var i sitt hemland. Men att svenska barn var fria från fördomar och mobbingtendenser och revirförsvarsimpulser har jag svårt att tro. De flesta av oss växer emellertid ur sandlådan.
Det där säger också något väsentligt om Jimmie Åkesson. Den djupa orättvisan i att socialt välintegrerade fungerar bättre än socialt störda. Varför är de så elaka och inte som jag? Jag tror det också säger något betecknande om sverigedemokraten, en kränkthet över att dygden inte belönas. Att våra förutsättningar är olika, att det är ett privilegium att vara harmonisk och välfungerande, kan de inte förstå. De känner i stället starkt att det är en moralisk förtjänst.
Och det är ju det personlighetsdraget som framstår som mest typiskt. Konformismen, viljan att alla skall vara lika. Oförmögenheten att leva med förändringar, att acceptera olikhet. Värst var de vi kallade kommunister, säger han. Och man förstår att kommunist här står för individualist. Alla som har avvikande klädsel är kommunister. Det är inte åsikterna det är fel på, det är det att de avviker. Att de inte är vanliga.
Svårare att försvara Åkessons minnesfel blir det väl när han kommer in på hur han uppfattade Sverigedemokraterna. Han visste inte mycket om partiet, säger han. Både Etc (24 feb.) och Patrik Lundberg tvivlar på det. Men låt oss godta hans hållning. Då blir följdfrågan: Varför drog han sig inte ur när han kom underfund med att han hamnat bland nazister och rasister? Han kan ju inte rimligen ha skapat en lokalförening utan att veta vad han gjorde? Där missade Poul Perris en given följdfråga.
Man kan reflektera över en människa som är så tolerant mot rasism men blir så fördomsfullt avståndstagande när det gäller sättet att klä sig.
Åkesson betonar själv sina konservativa drag. Det är sant, i långa stycken framstår han som en vanlig knök (moderat av den konservativa falangen). Men han är inte en vanlig konservativ heller. Han är nämligen inte idéburen, utan framför allt konformist. Så är det med hans nationalism också. Det är inte vissa idéer som är viktiga genom hela idéhistorien. Det är våra idéer, med betoning på våra, som är viktiga. Det som just nu är det mest konforma, det allra vanligaste bland oss. Idéerna är inget, gruppen är allt.
Etc:s reportage är inte klyftigare än att det vill ge en lika partisk motbild. ”Kommunisterna” som han tog avstånd från under sin skoltid i Sölvesborg minns i stället Jimmie Åkesson som rasist och hans gäng som farligt. Vem är förvånad över det? Och hur objektiva är dessa kommunisters minnesbilder, hur fria från efterhandsprojiceringar?
Möjligen har bilden av en person som låter andra stå för huliganismen, en viss poäng. Han kan inte rå för om tjänstvilliga personer misshandlar hans debattmotståndare. Här kan finnas en bevekelsegrund för att söka sig till extremister. Man kan framstå som den behaglige, hygglige killen, medan andra gör saker, som man inte vill ta ansvar för.
Det kan svara mot ett djupt känt behov.
25 feb.14