Jag såg i måndags en understeckare i Svenska Dagbladet med anledning av att det den dagen var 200 år sedan Stolthet och fördom kom ut. Det får mig att tänka på det här med kvinnliga genier. Jane Austen är förmodligen Englands största författare näst efter Shakespeare (om nu litterär storhet alls kan mätas). Och samtidigt är hon naturligtvis en författare som kontrasterar mot alla föreställningar om genialitet. Om man med genier menar vilt utlevande personer som skriver vilda och farliga böcker. I själva genibegreppet finns något romantiskt och Jane Austen är inte romantiker. I det avseendet är naturligtvis Emily Bronté mycket mer av ett geni. Svindlande höjder är en vild roman och författarinnans tidiga och tragiska död förstärker intrycket av romantiskt geni. Och ändå var det hennes bror som framstod som det brustna geniet fast han var den enda av syskonen som inte var något alls.
Men håller man fast vi den tanke, jag lanserade i en tidigare blogg, att det är texten som avgör genialiteten, är Jane Austen ett bra exempel på ett kvinnligt geni. Och det har en poäng att hon skiljer sig så mycket från en manligt definierad genialitet. Jag tror, som många, att psykologiskt kön är en konstruktion. Även om försöken att avskaffa det biologiska könet går utöver mitt enkla förstånd. Men, som sagt, konventioner och roller, präglar våra personligheter. Och Jane Austen är präglad av de begränsningar som var typiska för en insnävad kvinnoroll. Men i begränsningen röjer sig mästaren.
Det är naturligt att kvinnliga litteraturforskare hyllat Jane Austen men jag vet ingen som har gjort så träffande och elaka kvinnoporträtt. Men att jag finner dem så träffande och igenkännliga beror kanske på att jag är en gammal man. Ack, forna tiders kvinnor som endast var elaka på Jane Austen-vis! Det som är tidlöst är att människors passioner och intentioner har att spela med de begränsningar som möjligheterna sätter. Men kvinnorollen har blivit mer manlig, också på ont.
Jane Austen är moralist på ett sätt som jag känner igen mig i. Sorgen över att halt och äkthet ofta kommer till korta mot ytlighet och uppblåsthet. Kanske finns det dock en realism hos henne som kan gränsa till cynism. Det är kanske därför man inte möter någon hamletsk förtvivlan och aldrig någon djupare vilja att vrida världen rätt igen. Det är kanske bara män som har sådana herkuliska ambitioner. Det är så att säga hos Jane Austen en moralism med måttliga och realistiska ambitioner.
Själv upptäckte jag Jane Austen sent i livet. Och läste under loppet av några år hennes sex geniala romaner. Jag beklagar att jag en så stor del av mitt liv har varit obekant med detta författarskap men glädjer mig åt att man också sent i livet kan göra litterära upptäckter. Det har dock den nackdelen att man minns sämre än i ungdomsåren och att så lite liv resterar för omläsningar. Dock vill jag framhålla Övertalning som min favoriroman. Alltså varken Emma eller Stolthet och fördom. Objektivt handlar det om sex mästerverk. Jag gissar att detta att jag väljer just denna favorit säger en hel del om mig själv.
30 jan.13