Jan Sigurd har skrivit en märklig bok om Fritjof Nilsson Piraten. Piratenpriset har han redan fått men nog borde ha få en förtjänstmedalj för denna kolossala och fleråriga arbetsprestation. Han har samlat mängder av röster från det Malmö, som såg och kände Piraten. Författare dör nämligen. Och rätt nu har det gått femtio år och nästan alla samtida är borta. Det gäller att jaga vittnen medan man kan. Jan Sigurds hängivenhet är imponerande. En stor kärlek till en av många mycket älskad författare.
I början tyckte jag att han var alltför nitisk. Även de som bara har att berätta att en gång såg de Piraten, här kom han med sin käpp och sin barett, får komma till tals. Andra biografer väljer långa intervjuer med dem som verkligen kan fördjupa bilden. Men det dröjde inte länge innan jag svängde. Så här kan man också göra, låta ingen röst gå förlorad. Genom detaljerna, genom många subjekt, blir bilden av författaren tydligare.
Men det är alltså Piratens tid i Malmö. Från mitten av 50-talet till 72, då han dog. Det är inte Piratens produktiva tid som författare, nedgången hade börjat. Min far hade alla Piratens böcker. Endast ”Bokhandlaren som slutade bada” hade han missat. Och jag minns när han i julklapp fick ”Flickan med bibelspråken” 1959. Då hade Piraten inte publicerat något på länge och sex av de tolv novellerna var publicerade tidigare i Småländsk tragedi och Skepparhistorier av mig själv och andra.
Varför min far undvek Bokhandlaren kan man fråga sig. Var han rädd för allvaret? I någon mån var det nog så. Men framför allt tror jag han var främmande för handlingen. En blid och romantisk man som råkar ut för en elak kvinna. Det gick inte att identifiera sig med. Möjligen kan han ha förstått korpralen Krakow bättre. Men naturligtvis beklagade min far att han hade missat en bok av Piraten och skaffade den i efterhand.
Men alltnog, i slutet av 50-talet hade nedgången börjat för Piraten. Det var fyra år mellan Flickan med bibelspråken och Vänner emellan och sedan var det nio år sedan Bombi Bitt och Nick Carter. Så malmötiden är uppenbart en Piraten i kreativitetskris. Det blir efterhand så gott som helt tyst.
Jag retade mig mycket på Åke Leijonhufvuds recension av denna bok i juni.
Tyckte att han använde huvudparten av sin recension till att skälla på Sten Broman. Men det finns stöd i boken för en sådant val. Jan Sigurd lämnar stort utrymme åt Piratens bekanta, släktingar och vänner. Och det är säkert Sten Broman som får det största utrymmet av dem. Det blir en hel provkarta på människor som retat sig på Sten Broman och han står som kontrast till den nästan alltid vänlige, artige och korrekte Piraten. Men likheterna mellan de två kulturpersonligheterna är större än skillnaden. Det är bara det att Piraten behärskar sig bättre, är tillknäppt och oförbindlig. Men ändå finns samma cynism, samma kvinnoförakt, i Piratens fall närmast kvinnohat. Sten Broman var en varmare, uppriktigare natur. Man har kallat honom narcissist men jag skulle snarare vilja kalla honom barnslig. Det finns en spontanitet och brist på konsekvens som skiljer honom från den alltid välberäknande Piraten. Jag minns följande anekdot från Povel Ramel. Broman: ”Alla som gillar Helan och Halvan är idioter!” Povel: ”Men jag tycker nog att de kan vara rätt roliga ibland”. Broman: ”Ja, men ser du, det är en helt annan sak”.
Och här kommer man in på svenska folkets förhållande till sina kulturpersonligheter. Man tycker inte om människor som håller monologer och inte lyssnar. Man har en förhoppning om ett jämlikt samtal. Jag har hört människor som klagat på Frans G. Bengtssons monologer. Och jag har tänkt att Povel Ramels bäste vän måste ha varit Bengt - Olof Landin. En vänskap med Sten Broman måste bli på Bromans villkor. Men man tänker på Frank Hellers vackra ord om Sam Ask: ”Han gav mer än han tog”. Man kan inse att man står inför ett fenomen och njuta av det.
Men det passar inte de flesta människor som mest är intresserade av sig själva. Då skall författaren lyssna och inte tala. Sedan behöver han inte säga någonting utan nicka hult. Och läsaren går därifrån med känslan av att ha blivit förstådd, av att ha mött en själsfrände.
Men det är alltså en kalejdoskopisk och mycket underhållande bok. Vad kände jag inte till om Piraten? Att han hade ett utomäktenskapligt barn med patron Espings dotter. Varmed jag naturligtvis menar förebilden till patron Esping.
En gång som åtta, nioåring har jag träffat Piratens styvdotter, Susanne Hallgren. Jag tycker rent av jag känner igen henne på ett fotografi från 61. Hon var nämligen husmor på elevhemmet i Eksjö, där min äldsta syster bodde. På skolan i Eksjö var också Johan Nilsson f.d. rektor. Min framlidne svåger lär ha sett honom. Johan Nilsson var kusin med Piratens mor och förebild för Emil Horten i Tre terminer. Alltså gift med Piratens ungdomskärlek.
25 sept. 19