Jag ser dokumentären om Jan Guillou. Det är en bra dokumentär. Eller kanske så bra den kan bli när huvudpersonen vägrar att befatta sig med intressanta frågor. En självbelåten man som värnar sina försvarsmekanismer. Självhävdande människor blir sällan självbekännare. En alltför stor självkännedom kan vara ett hot.
Är han då en bra journalist och författare? Jodå. Självhävdelsen kan dock göra att det är viktigare att vinna än att få fram sanningen. Här finns väl en felkälla. Privat tycks den pojkaktiga tävlingslusten vara förödande, det förstår man när man hör hans gamla vänner. Självhävdande småpojkar rycker i kortbyxornas hängslen varvid gamla vänskaper rämnar. Frågan är hur mycket det hindrar yrkesutövningen.
Är han en stor författare? Inte vet jag, jag har aldrig läst honom. Men det har många andra gjort och här måste han ha gjort en insats som folkbildare. Inte så få måste på detta sätt ha fått upp ögonen för medeltidshistoria och nutidshistoria.
När det gäller sanningen om hans barndom förefaller han trovärdig. De som ingenting sett och förnekar det de sett har alla skäl att göra det. Däremot kan det ju hända att hans minne överdriver. Jag har tyckt mig märka att minnet utplånar nyanser, svarta perioder blir alltigenom svarta, ljusa alltigenom ljusa. Men det spelar ju inte så stor roll om misshandeln var något mindre frekvent än han minns. Det centrala är att den fanns där.
Så har vi då IB-affären och Expressens förföljelse. IB-affären är intressant. Jag skrev vid den tiden i Dackekuriren, organ för Smålands Nation, som vid den tiden dominerades av norrbottenkommunister. Jag prenumererade på Folket i Bild/Kulturfront och hade redan då maoisterna som måltavla. När jag passerade Tommegapsgatan den dagen Jan Guillou blev häktat ropade någon på mig från ett fönster: ”Nu får du sluta skriva skit om Fib/Kulturfront. Idag har man häktat Jan Guillou!” Mannen som ropade var Peter Larsson och det var hos honom Guillou övernattat. Han finns också med i dokumentären i ett gammalt filmklipp. Den norrbottenkommunistiske kuratorn (ordföranden) Mats Andersson i Smålands Nation föreslog att nationen skulle uttala sig till förmån för mig. Eftersom mitt förhållande till nationsledningen var spänt var jag inte road.
Men jag minns att affären sände en chockvåg genom den svenska kulturfamiljen. Alla, maoister eller inte, skyndade till för att stödja de tappra avslöjarna. Att det fanns en hemlig polis som var socialdemokraternas privata och var undantagen demokratisk kontroll! Kunde något bättre belysa etablissemangets korruption? Däremot var det naturligtvis i sin ordning att det fanns ett Säpo. Säger man nu. Det är givetvis en hycklande efterhandskonstruktion. Det som upprörde då var att hederliga revolutionärer av politiska skäl kontrollerades. Men det kan man ju inte säga nu när Mao Tse-Tungs ädelhet allmänt betvivlas.
Och svenska intellektuella traskade mangrannt patrullo. Och man har inte omprövat det rättfärdiga i det, den dag som är. Men jag förstår mycket väl socialdemokratin. Under andra världskriget kunde nazisympatisörerna i Säpo samarbeta med Gestapo. Och en krigsrädd socialdemokrati hade varken kraft eller förmåga att ta itu med det. Och efter andra världskriget var det svårt att ha att göra med ett Säpo som hade svårt att skilja en socialdemokrat från en kommunist. Inte så konstigt att man ville ha en parallell organisation som man kunde kontrollera.
Och Expressens skriverier om att Jan Guillou var kommunistisk agent för Sovjetunionen? Karin Olsson försöker få det till att man aldrig har påstått något annat än att Guillou ville avslöja KGB. Han var inte KGB:s man, han försökte infiltrera KGB, som man infiltrerat IB. Ett ambitiöst maoistiskt projekt. Men den stora gapande allmänheten tror naturligtvis, efter Expressens skriverier, att kommunisten Jan Guillou var beredd av förråda sitt land till kommunismens storebror Sovjet. Och detta har han försökt mörka genom att endast ägna det ett par rader i sin självbiografi! Det kan endast den okunnige tro på. Det är skillnad på maoister och moskvakommunister. Det var ett tag huvudmotsättningen i svensk politik.
Varför talar Jan Guillou så tyst om detta. Därför att det avslöjar en grandios självöverskattning. Det är lite skillnad att ha att göra med kommissarie Larsen på IB och att ge sig på KGB eller CIA. Då hjälper det inte hur mycket man än rycker i hängslena.
Till sist ett personligt minne om någonting helt annat. När jag flyttade till Alingsås ville man hylla mig i Lund och lät mig debattera med Per Gahrton och Mats Gellerfelt. Då dök sagde Peter Larsson upp och angrep mig i sexualfrågan. Han beskyllde mig för att vara raljant och inte ta saker och ting på allvar. Jag ville inte beröva mina meddebattörer debattutrymme och avstod därför från att försvara mig. Jag var nog inte den enda som tog sig åt huvudet. Här beskyllde man en monomant ältande neurotiker för lättsinne. Man kan bli förvånad.
31 aug. 20