”Ingen människa är en ö”, sa John Donne. Kanske är det rent av så att ingen människa vill vara en ö.
Marxisterna i min ungdom hade ett skällsord: Borgerlig individualist. Det var kanske därför jag brukade älska att kalla mig borgerlig anarkist. Det blev till sist tydligt för mig. Det är inte den som drar sig undan mängden, som verkar fjärran från vimlets yra, som är den verkligt självhävdande. Utan den som stannar i flocken och blir dess ledare. Det är svårt att hävda sig själv när man lever långt från människorna. Det var kollektivisternas illusion att själva grupptänkandet vaccinerade dem mot tävlan och dominans.
Nå, politiska kollektiv kan knappast existera utan en viss inriktning på makt. Men det finns ju andra gemenskaper. Och där kan altruism och empati förhoppningsvis blomma. Ensamheten befriar en visserligen från frestelsen att dominera andra. Men den ger också få möjligheter till handgriplig medmänsklighet.
Man säger att ensam är fri. Det är ett påstående som har sin sanning. Men ingen människa är en ö. Datorerna ger möjlighet att vara ensam och delaktig samtidigt. Då prövas friheten.
Tänk på alla näthatare. Socialt isolerade personer i ständig verksamhet för att göra intryck på medmänniskorna genom att kränka dem. Kopplade, man kan säga kedjade, till mänskligheten på ett negativt och oförlöst sätt. Jag ser ingen frihet i detta. Bara försök att kompensera bristen på gemenskap.
Jag iakttog ett barn som jag var släkt med. När man gjorde något roligt, besökte spännande platser, tycktes hon sitta fast i sitt relationsspel. Hon kunde inte bortse från sitt ständiga positionerande mot mamman och systern, inte lägga det åt sidan för ett tag, för att ta emot en ny upplevelse. Efteråt har jag förstått att det är så nästan alla fungerar. Ingen sakfråga är så intressant att den slår ut relationsspelet mellan människorna. Och den sociala observansen handlar oftast om självhävdelse och mindre ofta om social omsorg. ”Vad tänker de om mig, vilket intryck gör jag på andra? Hur skall jag göra för att få min vilja igenom?”. Mindre ofta: ”Är alla glada, mår alla väl?” Men ytterst sällan glömmer någon jaget och duet och de andra för saken.
Ofta tänker jag på Bengt Lidforss. Det är en scen där han sitter intensivt grubblande på ett vetenskapligt problem – jag har läst det någonstans, kanske hos Gustaf Hellström. Det är ett självförglömmande som varit omöjligt för August Strindberg, har jag tänkt.
Hur fri är en skrivande människa? Ja, inte är hen oberoende av alla andra. Kanske kan man också bland de som lever i elfenbenston göra samma distinktion som bland kollektivisterna. De som hellre imponerar än kommunicerar och de för vilka det är viktigare att nå fram och bli förstådda än att bli beundrade.
Och de författare som skriver som de måste och som aldrig sneglar mot sina läsare? Det ligger väl en form av fokuserad genialitet i detta. Eller kanske bara en form av geniideal. Jag läste nyligen i en dansk tidning att det var därför Kirkegaard inledde sin bana med ett angrepp på H.C. Andersen. Andersen hade antytt att också ett geni behövde hjälpas fram av sina medmänniskor, behövde beskyddare. Och det stred mot Kirkegaards definition av geni. Ett geni är aldrig beroende, just förmågan att fokusera på verket är det geniala.
Men då blir det obegripligt att så många genier är posörer och iscensättare. Att offra sina närmaste är en helt annan sak än att helt våga strunta i sin publik.
18 sept. 13