De stora irländska författarna skydde Irland. Jonathan Swift, Bernhard Shaw, Oscar Wilde, James Joyce. Ändå är de mycket irländska. Joyce skildrade en dag i det Dublin han lämnat så detaljerat att man skulle kunna rekonstruera staden om den blev totalförstörd. Enligt vad han själv påstod. Och domprostens kolossala bitterhet hämtade sin näring ur den irländska situationen. Irland var också den provins där han verkade.
Så står jag i St Patrick framför hans epitafium och läser mitt älsklingscitat. ”där våldsam förtrytelse inte längre kan sönderslita hans hjärta”. Det är det raseri ur vilket stor satir uppstår. Något har gått förlorad i lättkränkthet och modern pjåskighet. Jag tror Swifts svärta är för stor för vår tid, ja, för alla tider.
Men Swift såg till att ett epitafium sattes upp för hans betjänt liksom för en av de två kvinnor som stod honom nära. Och jag tänker på Merete Mazzarellas recension av Crister Enander, som inflöt i Sydsvenskan under min bortovaro. Jag tror den förfärlige Enanders lojaliteter ligger någon annanstans. Precis som salig domprostens.
I Merrion Square sitter en färgstark staty av Oscar Wilde och ler sitt sneda leende. Kongenialare än de flesta kungliga ryttarstatyer. Han födde i huset mitt emot parken. Den kvickaste av alla dessa kvicka irländare med skärvan i ögat. Statyn andas en uppmuntrande suveränitet precis som den verklige Wilde. Den suveräniteten blev givetvis inte ostraffad. Wilde blev fängslad och inspärrad. Till sist återstod bara ropen från djupet. Och själv tycker man sig få Swifts bitterhet bekräftad.
George Bernhard Shaw står staty på National Gallery och inbjuder oss med ett citat. I huset där han föddes är hans museum nerlagd, liksom Wildes. Där bodde han till tidigt pubertet, om man nu kan tänka sig att puritanen Shaw hade en dylik. Hans nästa boplats är sannolikt riven. Medan ett hotell ståtar med hans sista boplats i Dublin. Så snart han blev vuxen flyttade han till England.
Men Joyce finns överallt i Dublin. Vi besöker muséet i Buck Mulligans torn och Christina badar i havet. Joyce bodde där bara en kort tid men de första kapitlen i Ulysses utspelas där. Förebilden till Buck Mulligan hette Oliver St John Gogarty och skrämde i väg Joyce genom att på natten skjuta med revolver på kastrullerna på hyllan ovanför Joyce säng. Det var effektivt, Joyce avvek omedelbart. Men han tog med sig miljön till världslitteraturen.
Ulysses har jag läst i sin helhet men jag trodde att jag helt glömt den. Så brukar det nämligen vara med all litteratur jag läst efter min 60-årsdag. Men när jag läser en innehållsredogörelse i Jolos ”I Dublins vackra stad” märker jag att jag minns alltihop. I tornet bodde också en student som kunde tala gaeliska. Och Joyce driver med hans försök att tala det ursprungliga och folkliga språket med en representant för folket. Som givetvis ingenting begriper. Folkets kultur, redan då. Men på muséet står det att Joyce beundrade hans förmåga att tala oxfordengelska. Tala om att bli beundrad för fel saker.
Vi besöker naturligtvis också Glasnevin, kyrkogården, och ser graven där Joyces föräldrar ligger. Även Leopold Bloom, huvudpersonen i Ulysses, blev medförd till en begravning, där den inre monologen blandar yttre intryck med inre associationer. Bland annat ser han en man som bär en mackintosh, ett slags regnrock. Eftersom det är ett klädesplagg uppkallat efter en person, ger det naturligtvis upphov till lustiga missförstånd. Det hade kanske glatt Joyce att moderna människor associerar till något tredje. Det skapar nya möjligheter till missförstånd.
Joyces staty finns också längst huvudstråket. Och ser precis så kongenialt kufisk ut som man tänker sig Joyce. Och en förtvivlad och regnig dag står vi oväntat och av en slump framför den affär där Bloom köpte den tvål han har i fickan under begravningen. Sådant kan vara uppmuntrande dagar när allt annat misslyckas. Bloom hade det inte heller så kul.
Apropå gaeliska så blir två gånger vår svenska tagen för detta språk. Även en svensk turist kan tydligen skapa en air av mystik omkring sig. Det går nog bara på Irland.
18 aug.16