Vill unga författare berätta något eller är de nöjda med att beskriva ett tillstånd? Det började med ett reportage i Göteborgs – Posten av Alba Mogensen (7 juli) och har föranlett repliker från Amanda Svensson i Expressen (18 juli) och Isabelle Ståhl i Sydsvenskan (28 juli).
Den grundläggande distinktionen är mellan handlingslitteratur och tillståndslitteratur och det tycks som om de unga författarna föredrar det senare. Alltså en litteratur som föredrar stämning och tillstånd framför intrig och handling. Det är på något sätt finare, förstår man. ”Jag kämpar ständigt med konflikten mellan intrig och språk”, säger en ung författare, Lina Josefina Lindqvist, som går masterprogrammet i litterär gestaltning på Valand.
Amanda Svensson försvarar handlingslitteraturen. Föga förvånande eftersom hennes senaste bok ”Ett system så magnifikt att det bländar” i så hög grad är en handlingsroman. Men Amanda Svensson menar förstås att varje författare måste göra sitt eget val. Och hon kan inte förstå var föreställningen om en motsättning mellan intrig och språk kommer ifrån. Det förstår, ärligt talat, inte jag heller. Jag vill dock gardera mig på samma sätt som Amanda Svensson, när hon säger att det är möjligt att det i rådande litterära klimat faktiskt gör det. Ty vad vet jag om rådande litterära klimat. Går man till äldre litteratur kan man dock inte se någon sådan motsättning. Där känner jag mig säker på att Amanda Svensson har rätt.
Men det finns en distinktion som inte görs och det är den mellan handlingsroman och intrigroman. Ty det är inte nödvändigtvis samma sak. Amanda Svensson talar om äventyr, spännande intrig, framåtrörelse. Och där kan man väl bli lite misstänksam. TV-serier och bladvändarböcker bygger just på detta. Och jag tänker på de liderligt populära deckarna. Vissa deckare kan man berömma litterärt. Här är språket så bra, psykologin så fin, människoskildringen så sociologiskt exakt. Länge trodde man också att de goda deckarna var bra på att skildra samhället. Så här post Sjöwall – Wahlöö och Mankel kan man undra om de inte mest gödde en populistisk samhällskverulans.
Men dock. Inför dessa kvalitetsdeckare skulle man kunna tänka, vore det inte lika bra utan våld och mord. Och man kan tänka inför andra intrigromaner, är det inte ett liknande intrigskapande som i deckaren. Det är lika intrikat, lika mycket byggt på att få läsaren att undra hur de skall gå, på samma sätt gåtor som löser sig eller åtminstone håller maskineriet igång så länge det varar. Är inte detta orsaken till såpoperorna stora popularitet? Och gäller inte samma sak de TV – serier, som hyllas på svenska kultursidor. Huruvida det handlar om att man verkligen sett nya värden i nya genrer, eller bara vittnar om ett intellektuell förslöande på kultursidorna, undandrar sig mitt bedömande.
Så jag vill värna berättandet samtidigt som jag varnar för risken att intrigen tar över. Blir intrigen alltför intrikat kommer den att fungera som intrigen i en detektivroman. Det behöver inte påminna om en fyrkantig pusseldeckare, i det moderna intrigskapande finns ofta fantastiska element. David Lynch och Sephen King. Men det är en gåta som skall lösas och förlösas. Det är hur det hänger ihop som är det intressanta.
Det är alltså något delvis annat än intrigen i Hamlet eller Madame Bovary. Man kan berätta utan att intrigen tar över. Den psykologiska realism man ofta möter ungdomslitteraturen kan man sakna i vuxenlitteraturen.
31 juli 19