Mina två bloggar om Vilgot Sjömans självbiografiska romaner, har fått mig att fundera mer allmänt på intellektuella idoler. Jag lämnar den privata osjälvständighet som finnas i relationer och funderar över offentliga auktoriteter.
Fredrik Böök hade ett oerhört inflytande. Han var chefskritiker i den stora och ansedda kulturtidningen Svenska Dagbladet. Böök hade efterträtt Oscar Levertin och alltså övertagit en maktposition som det litterära 1890-talet hade befäst medan det ännu var ungt och radikalt. Strindberg och Heidenstam stod båda i opposition till Svenska Akademien och Carl David af Wirsén. Det var först efter strindbergsfejden som man förstod att Strindberg var vänster och Heidenstam höger. Och Heidenstams vapendragare Fredrik Böök fick alltså överta chefskritikerpositionen efter Heidenstams vapenbroder Levertin.
Böök var inte någon dum person och en mycket bra stilist. Men man kan inte förneka att han ofta blev ett språkrör för den mest inskränkta småborgerliga moralism. Om Heinrich Mann säger han bl.a. ”Hos honom är den moraliska indignationen, pacifismen och internationalismen löst påklistrade, och därunder döljer sig ingenting annat än giftig hätskhet, fräck perversitet, den artistiska övermänniskans sjuka förbittring mot alla borgerliga moralbegrepp.” ”Sin paradoxala tillspetsning fick Heinrich Manns författarskap, som alltid rört sig på gränsen till det illvilliga landsförräderiet, då han 1933 med Der Hass, salvelsefullt angrep hatet – själv den hätskaste och hatfullaste av alla tyska skriftställare”.
Det är svårt att rätt kunna bedöma Bööks maktposition. Det fanns en bildad, bokköpande allmänhet, som inte var överdrivet avantgardistisk och som applåderade Böök. Samtidigt ledde ju hans motstånd mot den moderna litteraturen till att generationer av unga författare blev hans motståndare. Vilken makt har en inflytelserik bromskloss?
Efter andra världskriget försvann Böök ur bilden på grund av sin tyskvänlighet under världskriget. 50-talets idoler var Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius, som verkade i den kulturradikala Dagens Nyheter. Jag kan förstå att många, som vuxit upp i auktoritära kristna miljöer, hälsade Hedenius som en befriare. När jag själv började läsa filosofi fann jag att hans kristendomskritik var närmast allmängods inom den analytiska filosofin. Men Hedenius förde ut dessa argument till allmänheten och framstod därför som häpnadsväckande skarpsinnig. Egendomligt nog blev dessa frigörare själva auktoriteter för många. Jag hörde under det progressiva 60-talet en ung docent i juridik, Carl Martin Roos, vittna om att Hedenius, inte längre var hans idol. ”Jag kan inte göra så mycket åt det”, svarade Hedenius och tycktes mena att så var livets gång. Själv trodde jag förstås att om man överskattade Hedenius berodde det bara på den vetenskapliga filosofins överlägsenhet över den tomma kulturdebatten.
60-talets idoler var Jan Myrdal och Sara Lidman. Sara Lidman var den moraliskt rena, den helgonlika predikanten. Hon kanaliserade det moraliska engagemang som vietnamkriget väck hos många. Jan Myrdal representerade en intellektuell tvärsäkerhet som den framväxande vänstern behövde. Här var det ingen darrande indignation, här var det brutala förnuftiga argument. ”Jag hyser den största respekt för Jan Myrdal” (Olof Lagercrantz) ”För var dag som går blir Jan Myrdal alltmer nödvändig” (Rune Pär Olofsson). Myrdal vågade dra ut konsekvenserna av det nya som fyllde många sinnen. Det var många som förväxlade Jan Myrdals språkliga klarhet och tveklöshet med logisk och intellektuell förmåga. Själv läste jag hans kolumner i Aftonbladet och tog mig åt huvudet. Denne man beundras av en helt generation för sitt intellekt!
Sedan bildade de båda försångarna var sin sekt. Tills allt rann ut i sanden. Och de intellektuella har därefter aldrig återtagit sin position i debatten.
I dag kan man också se unga akademiska besserwissrar som liknar den gamla sekterismen. Men det finns inte längre några högt beundrande sektledare. Och det är i varje fall ett framsteg. Å andra sidan tycker jag mig spåra dagisbarnet rätt att slippa bli kränkt hur fel det än har. Det är inte starka eller svaga argument utan känslorna som är avgörande. Och dokusåpadeltagarens ambition att vara den skickligaste maktspelaren. Det är att vinna som är viktigt inte att kunna tro på och för sig själv kunna motivera sin hållning.
19 maj 15