Hösten 1967 blev jag chefredaktör för Dackekuriren. Det var ett år efter min kristermin hösten 66 då jag tenterade i Nordiska Språk. Den förflutna vårterminen hade jag tagit ett betyg i teoretisk filosofi. Man kan tycka att detta var lysande och en början till rehabilitering. Men jag hade kört på formallogiken vid första försöket och först vid omtenta klarat den. Dessutom hade filosofi en behagligt ringa textkurs. Saken var väl att man på institutionen hade insett att det var ett stödämne och att man måste avpassa kursen så att man kunde parallelläsa något tyngre ämne.
På mitt matställe hade jag träffat den nye ordföranden i Liberala Studentklubben, teknologen Erik Wallin. Och han sa mycket riktigt till mig att han fann det äckligt att ägna en hel termin enbart åt filosofin.
Varför hade jag då valt filosofi? Min grundläggande plan hade ju varit att fortsätta med Litteraturhistoria. Men efter misslyckandet med Nordiska Språk kändes det inte roligt. Jag retade mig på godtyckligheten i estetiska värderingar som tycktes vara grunden till det högmod som de kurskamrater i Nordiska Språk som redan läst Litteraturhistoria utstrålat. Från detta ville jag bort. Och en lektor i filosofi hade givit en semantisk kurs för nordister som fascinerat mig.
Så jag var en man med åtskilliga motgångar bakom mig när jag satte mig i chefredaktörsstolen. Och det gick åt pipan. Vi hade ett avtal med ett tryckeri i Eslöv där vi kunde skriva ut våra alster och vi hann inte i tid utan blev bortkörda av en annan nationstidning. Ungefär som när man överskrider sin tvättid. Så vi skrev det sista av tidskriften för hand på ett konditori i Eslöv. Så efter detta misslyckade debuttantnummer avgick jag. Och tänkte aldrig mer skriva i en nationstidning.
26 mars 20