Debattens vågor går höga. Malin Ullgren (DN 24 april) säger att högerns klagan tillhör gårdagen. Här grinar världsundergången oss i ögonen och ändå klagar högern harmset över sitt skoskav, retar sig på Greta Thunberg och liknande. ”Jordens undergång har på vissa sätt redan ägt rum och det är inte frågan om vilka genrer man föredrar”. Tala om genrer, när det handlar om inställningen till liv och död, gör bara en estetisk trendnisse.
Ty det är förstås en sak hur det är. Och en annan hur man förhåller sig till hur det är. Och det är givetvis två skilda frågor.
Hur står det till med klimatförnekarna? Jag håller helt med Johan Hakelius om att man inte skall gripas av massmedialt hysteri. Hur många gånger har inte opinionens vågor flammat höga och sjunkit tillbaka igen? Men klimathotet är ingen massmedial fluga. Det är vetenskapligt belagt. På vetenskapen bör man ju ändå tro. En och annan udda röst kan man naturligtvis leta upp också ur vetenskapssamfundet, men i stort sett verkar de insiktsfulla överens. Att förneka hotet ter sig som önsketänkande eller eskapism.
Torbjörn Tännsjö diskuterade dagen innan i samma tidning (23 april) känslor inför världens undergång och huruvida man skall undvika att sätta barn till världen. Det tycks mig slarvigt resonerat av en filosof av facket. Och han motsäger Sokrates, Lars Bergström, Ingemar Hedenius och Georg Henrik von Wright. Och även Arne Naess, men där med bättre skäl. Tännsjös tankeglidning ligger i att han sätter likhetstecken mellan lycka och välstånd. Och det är nu inte riktigt samma sak. ”Och det finns goda skäl att förmoda att vår framtid, om vi beskärs en sådan, kommer att medföra ett överskott av lycka över olycka”, påstår han. Vilka skäl då och är de tillräckligt starka för att övertyga pessimisterna om att livet inte är något ont? Kan lycka verkligen kompensera för lidande? Man kan avskaffa svält, förbättra sjukvården, kanske utopiskt avskaffa själva döden. Att döden blir något man väljer, inte något man behöver underkasta sig. Men vad gör man åt ensamheten, kärleksbristen, sorgen över förlusterna, den smärta som människan tillfogar människan. Lidandet kommer alltid att finnas. Hur radikalt måste livet förändras för att pessimisterna skulle ändra åsikt om livet? Långt mer radikalt än det är möjligt, tycks det mig.
Och då blir det ju ett brott att sätta barn till världen, inte en plikt. I en överbefolkad värld kommer det alltid att minska lyckan för de som redan är här. Men det är som om själva potentialen krävde att bli förverkligad, enligt Tännsjö. Men de finns inga andebarn som kräver att få komma till världen. Det bortser han från och därför blir hans slutsats att ju fler som delar på lyckan desto bättre. Även om det innebär minskad lycka för var och en. Det blir besynnerligt även om man bortser från hans tidigare tankefel.
Och vad känner jag själv inför den sannolika livsundergången? I yngre år med ett starkare livshat hade jag nog hälsat den med glädje. Det skulle befria inte bara mig utan också alla andra.
Hur når man sinnesfrid? Genom att acceptera den individuella döden. Jag har tänkt att oviljan att acceptera den bottnar i en egocentricitet. Och det går naturligtvis tillbaka på filosofihistorien från Cartesius och framåt. Jag tänker alltså är jag till, vi kommer aldrig utanför det egna medvetandet. När vi slocknar slocknar världen.
Men är man mindre bunden till sitt eget perspektiv så ser man att mänskligheten har funnits också under en tid när jag inte fanns. Man har varit icke existerande och man skall bli icke existerande. Skillnaden mellan att vara ofödd och att vara död är att den döde har funnits. Tvåhundra år efteråt kan Dickens i direkt tilltal tala till sin läsare. Och den som läser honom är lika mycket hans läsare som hans samtida. Det hade inte den ofödde Dickens kunnat göra. Men går världen under kommer det inte längre att finnas några dickensläsare.
Så jag vet inte riktigt vad jag känner inför klimathotet. Tro på det gör jag. Motsatsen är med största sannolikhet önsketänkande. Jag anser det visserligen omöjligt att avgöra om vädrets skiftningar just nu är ett tecken på rubbad balans eller normala variationer. Men om det pågår en klimatkatastrof vore det konstigt om den inte på något sätt märktes.
25 april 19