Så är det siste april, igen. För mig är det som en andra nyårsdag och viktigare än den första. En dag mitt i vintern blir ett år ett annat och det märks ingen skillnad. Annat än att det känns ovant att tänka år 16 i stället för år 15. Men siste april öppnar porten till en ny sommar. Egentligen är denna tid från 1 maj till 1 september årets viktigaste tid. Alla andra årstider är bara transportsträckor mer eller mindre uthärdliga. Den som har en svensk naturkänsla kan visserligen glädja sig åt livets återvändande under den tidiga våren och åt höstens vissnande och stilla vemod.
Det finns höstmänniskor som avskyr vårens oro och vårmänniskor som finner uppvaknandet bättre än den stundtals heta sommaren. Jag som är kroniskt frusen fruktar inte tropikhettan. Och någon lagom – människa är jag inte. Människor som bara trivs när det är lagom varm tycks mig ha en preciös inställning till ödet.
Förra sommaren jagade jag en bortsprungen katt. Min kärlek till husdjur är inte stor, men det var sonens och svärdotterns katt och den hade rymt medan vi var kattvakter. Och jag har respekt för den kärlek en sann kattägare känner för sina kattvänner. Därför skar det mig i hjärtat att ha blivit saker till detta. Så jag och många andra familjemedlemmar jagade katt den sommaren. Stundtals med förtvivlans mod och sviktande hopp. Och ändå minns jag mina promenader på Fäladen med saknad, eftersom det var sommar. Att vaka tidiga morgnar och sätta ut kattfällan där katten senast varit synlig. Och bära hem den i skymningen. Jag höll på med min lundabok då, så jag läste Bengt Lidforss.
Jag minns våren 71 när jag var svårt förälskad. Jag brukade lyssna på studentsångarna siste april och rektorstalet på universitets trappa. Demonstrerade gjorde jag förstås inte, men jag minns mig ha hört Lennart Geijer och Barbro Backberger. Backberger talade för VPK och jag minns att hon viskade med Bo Rothstein. Och Geijer var på den tiden ännu endast känd som en hygglig justitieminister. Och själv kommer jag aldrig att minnas honom som något annat. Jag minns dock att jag fann honom lite tråkig.
Och min förälskelse tog sig inget annat uttryck än att hon ständigt var i mina tankar. Det var ingenting som hände. Det var bara ett soundtrack till mina sittningar på balkonger och i parker. Jag minns att jag skrev en lapp på min dörr ”Sitter i Botan och läser morgontidningar” för att vid middagstid byta lappen till ”Sitter i Botan och läser kvällstidningar”. Det påminner lite om Tjechov.
29 april 16