Vilken fantastisk kärleksroman är inte Dostojevskijs Idioten, det mindes jag inte från förra gången. Jag har ju tänkt att jag skall läsa om böcker som gjort starkt intryck på mig eller som inte gjort så starkt intryck på mig som jag tycker att de borde. Men, har jag tänkt, Dostojevskijs stora böcker läser man inte om. De stannar självlysande i minnet.
Men varför valde jag just Idioten? Bröderna Karamasov brukar jag tveksamt hålla som min favorit. Medan Onda andar har andra förtjänster. Vem behöver inte minnas dissekeringen av terrorismens demoni? Stavrogins brott som ingår i romanen lyser i minnet med ett hemskt ljus. Också det en tidlös belysning av en lika tidlös psykopatologi, Men varför då välja Idioten? Därför att jag kom ihåg att det var Dostojevskijs försök att teckna en verkligt god människa. Också detta har med samtidskänslan att göra. Går det att teckna en motbild, en motbild som man kan tro på?
Och så finner jag en kärleksroman. Mångtydigare än Eric Rohmers filmer. Älskar huvudpersonen furst Mysjkin Nastasia Fillipovna eller Aglaja Ivanovna? Eller kanske båda som han säger vid ett tillfälle. Älskar Nastasia Fillipovna Furst Mysjkin eller den demoniske Rogsjin? Älskar Aglaja Ivanovna fursten?
Första gången jag läste romanen var jag övertygad om Aglaja Ivanovna var furstens stora och besvarade kärlek. Nastasia Fillipovna var bara en stackars människa som han tyckte synd om. Nu började jag läsningen med den omvända hypotesen. Nastasia Fillipovna, fursten och Rogosjin måste vara den bärande triangeln. När jag läser olika biografier och uppsatser om Dostojevskij finner jag att uttolkarna är ganska säkra på sin sak. Vissa ser det som självklart att det är Nastasia Fillipovna som är den stora passionen. Andra är lika säkra på att det är Aglaja Ivanovna.
Jag är rätt säker på att Nastasia Fillipovna är förälskad i fursten. Sven Delblanc skriver i Författarnas litteraturhistoria. ”Nastasia vacklar mellan sin kärlek till Mysjkin och fascination inför den våldsamme och vitale Rogosjin. Den manliga erotiken rymmer ett element av grymhet och våld, och den milde idioten är i grunden ingen riktig man”. Det är i alla fall en häpnadsväckande grund psykologi. Janko Lavrin tillägger i sin minibiografi. ”Natasjas revolt mot sexualiteten är ytterligare en orsak till hennes böjelse för Mysjkin som (efter vad han själv konstaterar) är mycket lite sexuellt lagd, kanske helt impotent.”
Det tror jag är att missförstå både fursten och Nastasia Fillipovna. Det intressanta med fursten är ju att han är kristuslik, men likväl har romantiska känslor. Hur skulle Kristus älskat om han haft ett kärleksliv? Hur ser en kristuslik mans könskärlek ut? Mysjkin säger till Rogosjin att den senares kärlek är passion medan hans egen dikteras av medlidande. Men det finns ingen anledning att tro att fursten är asexuell. Han är mycket berörd och betagen.
Och Nastasia Fillipovna är inte svår att genomskåda. Hon har sedan ungdomen varit sexuellt utnyttjad och hon har det allra sämsta rykte. Hon är allmänt föraktad och i början av romanen försöker man få en mutad man att gifta sig med henne. Så att hennes utnyttjare skall bli fri och kunna gifta sig anständigt med en borgarflicka. Hon har internaliserad sina förtryckares moral och lider av ett svårt självförakt. När hon möts av den renhjärtade fursten blir hon väldigt tagen och rörd. Och samtidigt kan hon inte tro att hon är värd honom. Det är hennes huvudproblem. Hon känner att hon passar bättre för skurken Rogosjin. Det gör att hon rymmer från fursten och senare intrigerar hon för att gifta bort honom med Aglaja Ivanovna. Nastasia Fillipovna älskar nämligen fursten och vill att han skall bli lycklig. Skulle det ligga något i den delbancska funderingen kunde man tänka sig att lust och övergrepp blivit oupplösligt förenade för henne. Därför blir övergrepp förknippat med lust, därför dras hon till Rogosjin.
Det är först på slutet när Aglaja Ivanovna på grund av svartsjuka är oförskämt mot henne som hon lockas att hävda sin rätt till fursten. Vilket leder till katastrof. Hon skall gifta sig med fursten men rymmer för andra gången från honom. Det sker på själva bröllopsdagen och med Rogosjin.
Slutscenen är bekant. Rogosjin har mördat Nastasia Fillipovna och bryter samman. Och fursten som i början kommit från en anstalt i Schweiz förlorar definitivt förståndet.
Förhållandet till Rogosjin är också komplicerat för fursten. Hur förhåller sig en god människa till sin rival. Han anar vilken farlig person Rogosjin är och så får han dåligt samvete för sina aningar. Vilken rätt har han att tvivla på sina medmänniskors motiv. Man skall älska sina fiender.
Men det är ju i kärleksvalet, som positionen blir som mest ohållbar. Mysjkin står mellan två kvinnor och vill inte tillfoga någon av dem smärta. Situationen väljer åt honom. Aglaja rusar i väg och fursten springer efter. Men då svimmar Nastasia Fillipovna. Och har plötsligt omedelbart behov av hans omsorg. Och när han efteråt upplyses om att han faktiskt kunnat välja att låta henne ligga, inser han sin skuld. Det tycks som att han accepterar den skuld han har ådragit sig, att älta den vore egocentriskt. Vad han inte har kraft till är ett medvetet val beträffande vilken skuld han vill ådraga sig.
Aglaja Ivanovna är svårare att bli klok på. Redan från början är hon aggressiv mot fursten. I fortsättningen driver hon vid ett flertal tillfällen med honom. Min tro är att hon älskar honom för hans godhet men är arg på sig själv för att hon älskar en sådan löjlig människa. Eftersom hon är yngst har familjen en tendens att driva med henne och att inte ta henne på allvar. Och nu får hon möjlighet att driva med en som är naiv och ogarderad. Sedan är naturligtvis svartsjukan ett viktigt motiv både för Aglaja och Nastasia Fillipovna.
Hur skall man se på furstens dubbelkärlek. Det händer ju en del under romanens lopp. Kanske är det så att hans första kärlek är Nastasia Fillipovna. Och det visar sig vara ett svårt och destruktivt förhållande. Och när han har det som mest mödosamt skriver han till Aglaja, som han känner en smula. Då får hon tanken att hon skall försöka ersätta Nastasia Fillipovna med något bättre. Och lyckas verkligen få fursten mycket betagen i sig. Samtidigt plågas hon av svartsjuka mot den gamla kärleken. Hon vill göra upp med denna kvinna, samt och slutligen få henne ur välden. Och det är det som leder till en konfrontation som blir en katastrof för henne själv. Och fursten misslyckas till slut ändå med att rädda Nastasia Fillipovna från Rogosjin. Eftersom hon självmant söker sig till Rogosjin kan man säga att han också behövt rädda henne från hennes eget självförakt och destruktiva impulser.
Det är en oerhört rik roman som innehåller så mycket annat. Någon rak linje är det sällan i Dostojevskijs berättande. Men det här är verkligen en mycket stor del av handlingen. Det är därför konstigt att man sällan ser den karaktäriserad som en kärleksroman.
När jag avslutat läsningen av Idioten, är jag gripen, starkt nedstämd. Det lever kvar i mig som vissa drömmar kan påverka ens morgonstämning. Så häftigt kan litteratur, så våldsamt kan sekelgamla klassiker, tala till en. Det är bara litteratur? Nej, det är genom denna förstärkta verklighetsspegel man börjar få en djupare förståelse av livet.
28 maj 19