Mörker och förskräckelse. Det är vad man känner inför skolskjutningar och brinnande flyktingförläggningar. Det är vanligt att skylla SD:s framgångar på oro, men här finns det verkligen anledning att oroa sig.
”Varför ses islamitiska terrordåd som ideologisk inspirerade medan rasistiska terrordåd anses bero på personlig galenskap?” är en fråga som ofta ställs från vänsterhåll. Jag vill inte heller göra denna skillnad mellan islamistiska och rasistiska terrordåd. Men jag menar att den personliga galenskapen i båda fallen är betydande. Ingen som vuxit upp i ett tryggt välfärdsland dödar sina medmänniskor utan mycket grava störningar, det är näst intill definitoriskt sant. Man har invänt mot mig att IS är en internationell rörelse. Och det är klart att i krig kan man mörda utan galenskap, det är situationen som är galen. Men om någon i vår del av världen ansluter sig till IS och mördar i deras namn så är hen lika galen och störd som en galen rasist. Det gör ingen vanlig och trygg muslimsk pojke.
Och naturligtvis triggas de bindgalna av politisk hets. Störningarna och galenskapen gör dem väldigt mottagliga för detta. Därför har de som hetsar en betydande skuld. Denna grupp hetsare är en intressant grupp, psykologiskt sett. Förstår de vad de säger?
Hur uppstår denna brist på empati, denna brist på verklighetssinne? Varken ren dumhet eller ideologisk förblindelse förklarar detta.
Petter Larsson gör ett behjärtat försök att i Sydsvenskan (23 okt.) sätta in terrordådet i ett större politiskt klimatologisk sammanhang. Jag uppskattar hans ambition. Om man bara minns att sambanden är indirekta och avlägsna. Hur långt SD står från sina ideologiska rötter är svårt att bedöma. De försöker distansera sig, och det måste man uppskatta, men misslyckas ideligen. Det är lite besvärligt att ha ett Janus-ansikte, ett utåt och ett inåt. Man måste säga usch när någon jublar över våldet men inte ett så kraftfullt usch att vederbörande avviker högerut.
Och den borgerliga pressens allt större benägenhet för att ta SD på allvar? Deras alltmer alarmistiska ton när det gäller integrationsproblemet? Här står man inför ett annat problem än problemet med galningar som triggas av rasister till höger om SD och av SD:s framgångar. Här blir sambanden långt mera indirekta. SD kan känna att de håller på att komma in i värmen genom förskjutningar i samtalsklimatet. Och SD:s framgångar kan i sin tur trigga galningar. Ungefär så.
Kanske har SD nu en möjlighet att bevisa uppriktigheten i sin nolltolerans mot rasism. Inte bara genom att pliktskyldigt ta avstånd från den aktuella skolskjutningen utan göra det med verklig indignation. Den som begår fruktansvärda handlingar måste veta att hen är ensam. Hetsarna kan man inte göra så mycket åt, deras uppenbara brist på medmänsklighet gör att deras grad av tillräknelighet låter sig betvivlas. Annat är det med ett riksdagsparti som har anspråk på att vara demokratiskt. De måste nog välja och vara tydliga.
26 okt.15