Så är det dags för Ibsens allra sista drama ”Når vi döde vågner”. Det är ganska besynnerligt och har lite grann karaktären av skräckhistoria. Det handlar om en uttråkad bildhuggare som förlorat det mesta av sin inspiration. Efter att ha fullbordat sitt mästerverk ”Uppståndelsens dag” har han därefter bara kunnat göra småting. Hans äktenskap är också livlöst och präglat av rutin.
Det äkta paret är tillbaka i Norge och bor mitt emot ett badhotell. Annars har de ett hem vid Taunitzer See. Men av någon anledning har de fått idén att tillbringa sommaren i norden.
Men så återser bildhuggaren den kvinna som en gång inspirerat hans storverk. Han ser henne först som i en drömsyn om natten, där han ser en gestalt komma ut från det närbelägna hotellet och bada i månskenet. Och hustrun möter en manlig och brutal björnjägare som vill ta henne med upp på fjället.
Den tidigare modellen är numera en skugga av sitt forna jag och anser sig nu vara död. Hon har varit intagen på mentalsjukhus och bevakas nu av en sköterska. Hon känner sig starkt delaktig i konstverket och påstår att hon har gett både sin kropp och själ till det. Konstverket kallar de båda för sitt gemensamma barn. Tydligen har hon gett sig av utan spår när konstverket i stort sett är färdigt. Det visar sig att konstnären därefter låtit det genomgå ganska betydande förändringar.
Hon anklagar honom för att han aldrig rörde vid henne men säger samtidigt att hon hade dödat honom om han gjort det. Konstnären däremot tycker att avhållsamhet var nödvändig för konstverket, vad han ville avbilda var det som var ungt och orört. Den ger en intressant inblick i den sexualideologi som format dem. När konstnären tackade henne för hennes medverkan avfärdade han det som varit mellan dem som en episod. Det är en viktig anledning till att hon försvinner. Hon har sedan haft skiftande öden. Säger att hon stått naken på en drejskiva för otaliga män. Föst tolkade jag det som han hon försörjt sig genom att posera, vilket liknar, men inte är identiskt med, att vara konstnärsmodell.
Men sedan undrar jag om det inte snarare kan betyda att hon låtit sig formas av många män. Och hon var varit gift två gånger.
Det finns ett underligt kärlekshat hos henne till bildhuggaren. Under samtalet har hon en dolk i beredskap och frestas hela tiden att hugga till. Det kan man kalla repliker på liv och död. Det gör det naturligtvis till ett spännande drama att under det upprörda samtalet befara ett mord.
Konstnären och hans modell stämmer möte uppe på fjället. Det har varit åtskilliga anspelningar på att komma högt upp och skåda all världens härlighet. Man längtar efter livet i stället för konsten. Och när dimman och ovädret kommer går de under.
Det är ett ålderdomsdrama. Om uppblossande livslust och om att realisera möjligheter som man tidigare inte tagit vara på. Och det känns lite patetiskt.
31 mars 21