Jag känner mig som en främling i tillvaron. Tidningarna skriver och skriver om coronaviruset. Själv vet jag ingenting om någonting sådant, så jag har ingenting i sak att invända. Min invändning är bara mot någonting som är fel i grundhållningen. Jag suckar tungt. Värre än att dö är att leva med människor med dödsskräck som de besvärjer med vidskeplighet. Känner jag starkt. Allt detta prat, bara för att betvinga döden.
Förlåt mig, alla beskäftiga publicister, men det är ovärdigt.
Dock gladde mig Anders Lindbergs påhopp på Dagens Nyheter. (AB 15 mars). Jag uppskattade särskilt formuleringen: ”Jag tittar på er Dagens Nyheter”. Ty Dagens Nyheter har onekligen varit värst. Och det är ingen slump att Anna Dahlberg i Expressen hoppar av förtjusning och jämför med flyktingstoppet (15 mars). Då som nu gäller det att mota Olle i grind. Vem är så blind att hen inte tydligt ser parallellen?
Hamstringen gör mig alldeles ohyggligt förbluffad. Hur kan myndigheterna uppmana till någonting sådant? Var och en bör se till så att hen gott och väl klarar sig. Men då räcker det ju inte åt alla. Nämligen om man tar till en del i överkant för att vara på den säkra sidan. Förstår man inte vad panik och egoism i kombination leder till?
Man klagar från visst håll på att myndigheterna gör för lite. Jag tycker de gör för mycket. När jag ser på nyheterna blir jag mycket upprörd över att man av pur dödsrädsla raserar ett helt samhälle. Om det bara handlar om att rädda liv till varje pris förstår jag inte varför man sedan länge har förbjudit biltrafik.
Säkert är den nuvarande hysterin nätets fel.
Det gick ju att klara både fågelinfluensa och svininfluensa. Jag kan inte minnas att marken skakade då. Men kanske hade jag då så mycket annat att tänka på att rädslan aldrig nådde fram till mig.
20 mars 20