Jag har av skilda skäl undvikit den animerade debatt, som uppstått efter Greta Thurfjells artikel i DN (21 okt.) om huskvinnan. Helt enkel för att jag tyckte att hennes artikel var för fånig. Hon behandlar, som Heidi Avellan påpekar (Sydsvenskan 27 okt.), demokratiska landvinningar som om det handlade om poptrender och coola attityder. Jag tänkte, som Heidi Avellan, att det här är väl inte så allvarligt menat. Men det här, jag skojar bara, som Heidi Avellan väntar på, kommer aldrig. Men det tycker jag inte spelar någon roll. Det alltför ytliga kan inte tas på allvar. Även om det är allvarligt menat.
Hon har dock lyckats med att väcka uppmärksamhet. Seriösa människor har blivit seriöst förargade. Vad kan man mer begära?
Men visst finns det en lockelse i att slippa frihet och ansvar. Människor har en tendens att regrediera när livet känns svårt. Tillbaka till barndomen när en kärleksfull förälder tog hand om en och man inte ens behövde göra egna väl. Så känner både män och kvinnor ibland. Som vuxen slipper man vara lydig men man får en massa andra problem.
Och för opportunism belönas man med att vara gillad. Den som alltid jamsar med verkar trevlig. I den upplysta debatten får man mothugg om man pläderar för hållningslöst jasägande, men i vardagspraktiken vidmakthåller man god stämning genom denna attityd. Inte heller opportunism är något som är förbehållet kvinnor. Men kanske är kvinnotraditionens befrämjande av empati, något som gör att kvinnor lättare frestas till opportunism. Att hålla med om dumheter kan ju vara att driva sin empati för långt.
Vad som däremot är befriande är prestigelöshet och uppriktighet. Det förra är någonting som i första hand män måste träna på. Och det gäller också generositet mot andra och förmåga att lyssna. Denna förmåga har ett starkare stöd i kvinnotraditionen än i manstraditionen. Risken är väl att feministiska debattörer kräver detta så starkt av mannen att det går ut över den egna förmågan.
Naturligtvis får man i ett liberalt samhälle själv välja hur man vill leva. Problemet är väl att vara autentisk när alla andra tycker så mycket. Passar det en att leva ojämlikt så får man naturligtvis göra det. Men att vara ekonomiskt beroende av någon är en stor ofrihet. Gemenskaper kan förändras och förgiftas. Har man ingen ekonomisk självständighet då, ligger man illa till.
Sexuellt tycker jag aldrig man skall moralisera. Där måste var och en hitta sin väg. Man kan tycka att människan bör vara sexualsubjekt och sexualobjekt samtidigt. Båda delarna är ju lustfyllt. Mannen har traditionellt varit sexualsubjekt, kvinnan sexualobjekt. Men driften är amorf och rudimentär, alt annat är konventioner. Det stora problemet är väl att fullt ut bejaka sig själv i en sexuell relation. Att tro att man duger att lita på att man är åtrådd och älskad. Att bejaka sig själv och sin sexualitet.
Sedan är problemet ännu mer komplicerat.
Det finns psykosexuella skillnader mellan könen, strunt samma om de är medfödda eller förvärvade, och de ter sig tabuerade och alltför sällan diskuterade. Det är väl vad den evige gylfradikalen, åldrad och ansatt av prostataförstoring, slutligen kommit fram till.
29 okt.18