Vad skall man säga om alla liberala ledarskribenter som diskuterar integrationspolitik. Och som antyder att det finns en gräns för hur många invandrare och flyktingar vi kan ta emot. Är det en seger för realismen, en vilja att verkligen ta itu med problemen efter all änglasång? Eller har kritikerna rätt i att SD – inflytande nu gör sig gällande när borgerlighetens samvete Fredrik Reinfeldt lämnat scenen? Eller var Reinfeldt i stället boven i dramat, som Petter Larsson antyder i HD (15 nov.). Han var först med att påpeka att invandringen kunde innebära ekonomiska uppoffringar. Det var bättre när man lät ekonomi vara en sak och invandring en annan, tycks Larsson mena.
Man kan ju tycka att det är rätt skönt att man lidelsefritt diskuterar våra möjligheter och begränsningar. Tyvärr är inte liberalerna tillräckligt uppriktiga. Det är naturligtvis nonsens att säga att vi inte har råd, att det finns en gräns för hur många invandrare som kan tas emot. Man borde erkänna de dolda förutsättningarna för det resonemanget. Vi har inte råd – under vissa bestämda förutsättningar. Givet dessa förutsättningar, finns det en gräns för antalet invandrare. Och vad man tyst förutsätter då är att välfärdsstaten skall bestå med anställningstrygghet och jämlikhet och bevarad levnadsstandard. Det enda Reinfeldt vågade antyda var att vi kanske ett tag kunde avstå från att få det bättre. Går vi med på standardsänkningar, upplösta trygghetssystem och ojämlikhet finns det inget tak. Och vi har ingen moralisk rätt att ha det bättre, när andra har det sämre. Ingen förtjänar att vara född svensk. Det kunde de liberala ledarskribenterna i sin tabubrytariver erkänna.
Jag förmodar att man skulle kunna argumentera för att det på lång sikt gynnar världens fattiga att vår system inte bryter samman. Kan man visa det, finns det inte enbart egoistiska skäl för att sätta gränser för invandringen.
Men då har jag utgått från att de liberala ledarskribenternas verklighetsbeskrivning är korrekt. Att det teoretiskt sett måste finnas ett tak, med de förutsättningar jag nämnt, är ju ganska ointressant, om detta tak är avlägset. Att man så enstämmigt säger det man säger just nu, när Reinfeldt lämnat scenen, kan knappast vara en tillfällighet. Att man är realist när det gäller kostnader är bra men man bör inte undvika att se att det i grunden är en moralisk fråga.
Mycket behöver göras i integrationspolitiken och där blir arbetstillfällen A och O. Den som har ett arbete har en roll och en funktion i sitt nya hemland. Att inte snabbt få ett nyttigt arbete är mycket nedbrytande. Dessvärre är arbetslöshet nedbrytande också för infödda svenskar. Jag tror knappast någon kan läsa om de uppgifter som arbetslösa tvingas till utan att fyllas av en stor gråhet. Kanske är det bättre än att inte begära något alls av de arbetslösa. Men ter det sig ofta som meningslös terapi. Den invandrare som hamnar i ett dylikt träsk är inte en parasit utan ett offer.
Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet och Anna Dahlberg i Expressen använder precis samma formulering i sin replik till Karin Pettersson på Aftonbladet. Att vi skall lösa integrationsproblemet är uppenbart, men hur skall vi lösa det? Just det, och vad är deras eget förlag? Att strypa invandringen tills vi har löst det? Men det är ju inte heller att tala om hur, bara att skjuta lösningen på framtiden. Arbetslösheten förblir ett problem oavsett etnicitet. Men slår naturligtvis ovanligt hårt mot den som skall anpassa sig till ett nytt land.
Vad som är bra är ju att saken kan diskuteras utan sverigedemokratiska undertoner. Vi har ett problem och vi bör lösa det. Inte tu tal om att invandrarna - i princip hur många som helst - är välkomna. Att man är skeptisk till en oreglerad invandring beror väl på att man inte vill skapa en klass andrasorteringsmedborgare. Det rimliga i detta val kan, om alternativet för den asylsökande ter sig värre, alltid diskuteras.
19 nov.14