Igår skrev jag om gemensamma referensers betydelse för kommunikationen. Det leder mig till en svårare fråga med anledning av vad Erik Helmerson skrev på DN:s ledarsida i fredags (24 sept.). Det var ett trevligt kåseri med anledning av Kalle Linds bok om humor från höger. Det var naturligtvis i sig en nostalgisk njutning att påminnas om skribenter och skämtare från förr. Men jag erinrar mig den artikel jag fick refuserad av Erik Wijk på satirtidningen Egget. Som handlade om omöjligheten av att skriva satir. Men där gick gränsen också för den hädiska satirtidningen. Mycket kunde den ifrågasätta men inte sin egen verksamhet.
Vad jag där diskuterade var alltså möjligheten att använda sig av satir, karikatyr och förlöjligande utan att hamna i översitteri. Måste man inte alltid vädja till konsensus med publiken i denna typ av verksamhet. Alla stå upp- komiker har idag lärt sig läxan: Vad händer om jag väcker vrede, inte skatt? Hur kan man skämta mot sin publik?
Det är lite paradoxalt eftersom all komik bygger på det oväntade. Att vara på gränsen, att ta risker, uppskattas alltid. Därför borde det alltför banalt bekräftande inte gå hem. Och gör det väl inte heller. Självironi däremot uppskattas. När Hipp Hipp parodierar det svenska i mötet med invandrarna är det genialt. Och naturligtvis svårt att klassificera som vänster- eller högerhumor.
Så vad är roligt och för vem? Hur förlöjligar man utan att förlöjliga det udda? Och hur blir man rolig utan att bli rolig bara bland de införstådda? 50-talets högerhumor var inte så kul. Den är faktiskt bättre nu. Kal de Mumma var en vänlig och inte särskilt reaktionär person. Hans humor byggde i huvudsak på skattekverulans och tämligen harmlösa personpåhopp. Man tänkte på Karl Gerhard som hade varit politisk på ett mycket meningsfullare sätt. Och på den opolitiske Povel Ramel, som var så mycket roligare.
Intressant är ju jämförelsen mellan Gunnar Unger och Stig Ahlgren båda verksamma i Svenska Dagbladet. De var väl till sist lika reaktionära, men Ahlgren var fruktansvärt mycket roligare. Och det berodde på att Gunnar Unger var en genuin högertyp, en auktoritär personlighet. Och det är svårt att tänka sig att skämten från en auktoritär kan bli annat än översittaraktiga. Medan Ahlgren som börjat som vänsterman förblev rolig. Och det går fortfarande att vara rolig från höger. Mats Johansson var rolig under sin tid på Svenska Dagbladet. Enmannainstitutionen Johan Hakelius är fenomenal. Han är visserligen ensam, men han uppväger en hel del.
Erik Helmerson tror att det finns en ”kränkthetsrädsla” att driva med. Jo, det kan man göra mycket snyggt, hans egen anekdot om kvinnan som faller i vattnet är ett roligt exempel. Men där finns ju faran att få applåder från fel håll (rasister, sexister). Kanske gör det inte så mycket. Tids nog kan man nog kränka dem också.
Man kan också fundera på varför Hasseåtage gick hem så bra i alla läger. Själv upplevde jag deras milda humanism som en befriande kontrast till den militanta vänstern. Hade de verkat i dagens högerklimat hade de bedömts annorlunda.
Sedan tror jag på munterhet och gott humör. Kommer det in en ton av hätskhet är det förödande. Liksom när det verkar lite skolgårdsmobbing, gängjargong som riktar sig mot dem utanför gänget.
29 sept.15