Så var det alltså Roy Andersson som var Hugo Rask. Vilket förklarar mycket. Både Ester Nilssons beundran och hennes irritationer över en viss brist på sammanhang i tänkandet. Roy Andersson tänker inte så bra, men nu har han fått pris, så han verkar glad ändå. Och hans filmer är faktiskt intelligent komponerade. Men kanske är Lena Anderssons reflektioner över Ester Nilsson det mest intressanta. Och det lär ju komma mera.
Johan Hakelius i Aftonbladet var i går (27 okt.) så äcklad över nyckelromaner och det skvaller de åstadkommer att han utropade följande uppmaning till författarna: ”Fly dig själv!” Han borde betänka vad Horatius - märk den fatala, ”fatalistiska” på grönköpinska, namnlikheten! - skrev: ”Hemifrån kan du fly, men aldrig från jaget!” Författare hämtar alltid sitt stoff ur verkligheten och i någon mening skriver de alltid om sig själva. Det som bör värnas är väl deras rätt att göra om verkligheten. Det är knappast deras fel att läsarna letar efter förebilder och tror att en romangestalt är så lik sin förebild att de blir utbytbara.
Åsa Beckman återkom i söndags till sina reflektioner över kulturkvinnan. Det är en analys som står nära min egen och jag har föga att invända. Det faktum att andra ofta säger vad jag själv redan har sagt, beror inte på mitt kolossala dolda inflytande, utan på att jag i min isolering är oerhört inläst på debatten. Därför drar jag tidigt de slutsatser som andra också kommer att göra. Och det är naturligtvis tillfredsställande när debatten bekräftar vad man tänkt.
Jag läste nyss om Sofokles och Euripides, att Sofokles skildrar människan som hon borde vara och Euripides som hon är. Det finns nog en starkt tendens hos människan att kräva att verkligheten skall bekräfta hennes ideologi. Kvinnor är alltid goda och solidariska, att påstå något annat är att tjäna reaktionen. I stället för att inse att verkligheten innehåller allting, snälla nazister och onda liberaler. Och privategoism och vilja till makt spelar stor roll hos alla människor. Den där föreställningen, som var vanlig hos mina generationskamrater, att tänkte man rätt så var man automatiskt god, man kunde helt enkelt inte vara något annat, allt annat var fiendens propaganda, spelar fortfarande en betydande roll. Fast det senare har visat sig att åtminstone marxisterna tänkte fel. Så jag kan bara uppmana Åsa Beckman att stå på sig. Det finns ett starkare systerskap idag. Även om allting har sina ofullkomligheter.
28 okt.14