Så tar vi ännu en svängande tur med Svenska Akademien. Aftonbladets Åsa Linderborg jublar över att man offrat sin prestige för akademiens bästa. Medan Dagens Nyheters Björn Wiman finner backandet betänkligt. Det kan ju bli en viss prestigeförlust också för den som mycket klart tagit ställning för dem som nu kapitulerar.
Själv tycker jag det är utmärkt att man lämnar prestigen därhän, men det är inte det saken gäller. Det är inte de hänsynslösa fejderna i akademien som förstört akademiens anseende. Det kan bara den aggressionshämmade tycka.
Utan det centrala är att det skett sexuella övergrepp. Inte av en akademiledamot men av en person som har kunnat använda sin anknytning till akademien som ett medel för sexuell utpressning. Kvalificerat maktmissbruk som varit möjligt endast genom hans anknytning till akademien. Och det är ingen anknytning som han behövt fabulera ihop eller överdriva. Han är bevisligen gift med en akademiledamot och de har gemensamt tubbat akademien på förmåner och pengar och akademiledamoten har mörkat sitt jäv. Självklart borde hon när detta kom fram lämna akademien och i den mån hon inte inser det själv uteslutas.
Vissa har velat sanera, se till att Kulturprofilen förlorar sin anknytning till akademien, andra har velat sopa under mattan. Ingenting göra och hoppas på tiden och glömskan. Eftersom mattsoparna tycks ha vunnit är akademins anseende inte återupprättat. Ergo är den som accepterar ett inval diskrediterad.
Nu säger daniusfalangen att de bara vill hjälpa akademien att välja nya ledamöter. Akademiens bästa, säger man. Eftersom det fordras tolv ledamöter för att göra nya inval vill man inte att Akademien skall vara låst och gå under. Men skall man se till stadgarnas andemening och inte dess bokstav, så behövs det inte tolv ledamöter. Det är otänkbart att intentionen med tolvregeln skulle vara någon form av talmystik. Det handlar om att tillräckligt många av akademiens ledamöter skall vara närvarande vid inröstningen. Tanken med detta är att större delen av kretsen skall vara samlad, inte att akademien måste lägga ner om hälften av akademien dör i en gemensam olycka. 12 av 17 är det naturligtvis tänkt, är akademiledamöterna färre reduceras naturligt vis antalet också för dem som måste vara närvarande i ett inval. Så den räddningsaktionen var opåkallad.
Däremot, förstås, finns lusten att vinna falangstriden genom att få in hedersmän i akademien. Katarina Frostensons skuld har blivit tydligare. En ny omröstning om hennes uteslutning skulle måhända ge annat resultat. Och de fyra nya kan ju ha bättre vett.
Och vad skall man säga om Horace Engdahl? Hans förfärliga artiklar skall inte läggas honom till last, tycker jag. Hans anknytning till Kulturprofilen tycktes väl ursprungligen inte så till den grad graverande. Det är hans lojalitet med skurkarna också när korten ligger på bordet som är det verkligt graverande. Denne man vill inte upprätta akademien och han vill inte heller betala priset för sin lojalitet med skurkarna genom att lämna akademien.
Nu är det inte så förfärligt om Horace Engdahl stannar kvar. De finns väl ytterligare tre ohjälpliga och kanske ytterligare någon i hemlighet skurklojal. Men fem personer är inte så många och tvivlet på deras moral behöver inte utsträckas till deras litterära omdöme.
3 sept.