”Vad stort sker sker tyst.” Det är väl knappast ett talesätt som är tillämpligt på vår medielarmande tid. Men Svenska Akademien har gjort några smarta stadgeändringar som undgått att väcka alltför stor uppmärksamhet. En av dem har visserligen framstått som juridiskt konstig, kanske för att dra uppmärksamheten till sig. Kräver någon att man skall uteslutas så skall man själv få vara med att diskutera och rösta. Det är besynnerligt, men kan knappast ha någon större praktisk betydelse. Det är ju bara när det väger mycket jämt som någon kan räddas av detta. Möjligen är det en markering efter fallet Frostenson. Det skall göra en akademieledamot något mera svåravsättlig. Man behöver inte fullt så många vänners stöd.
Men det är en annan ändring som betyder mer. Tolvregeln är inte upphävd, inte heller tolkad på det rimliga sätt jag föreslagit. Däremot kan man nu få kunglig dispens från den när det behövs, det står numera i stadgarna. Det är ett klumpigare sätt av Akademien att slippa framtida och aktuella låsningar. Men man har alltså ändrat stadgarna så att låsningen inte längre existerar. Vilket alltså är en total seger för kulturprofilens vänner. Akademien kan åter bli fulltalig och Katarina Frostenson kan återvända. Och det är inga problem om Danius, Espmark och Englund definitivt avgår. Och kanske blir det fler, det borde bli fler. Per Wästberg har fällt hårda ord om Katarina Frostenson. Det är ju ett faktum att hon förde Akademien bakom ljuset om sitt delägarskap i Forum.
En seger alltså för den sittande korruptionen. För Horace Engdahl, Katarina Frostenson och därigenom är dörren öppen för Kulturprofilen att återta sin makt. Det kan inte bli mycket tydligare. Och vi andra kan konstatera
detta. Akademien bör naturligtvis inte längre betraktas som en anständig institution. Den bör fråntas nobelpriset och skuggan faller tung över var och en som accepterar ett inval. Så hemskt är det.
18 sept. 18