Jag läser med förkärlek lundensare. Vassa och roliga skribenter som Stig Ahlgren, Dieter Strand/Gunnar Fredriksson och i äldre tider Bengt Lidforss. Eller dräpande skribenter som Allan Fagerström och Sten Broman och Frans G. Bengtsson.
Men det finns andra skribenter som är högst stilistiskt njutbara, som Fredrik Böök och Ivar Harrie. I synnerhet Harrie är suverän. Med sina långa meningar med inskjutna bisatser, det magistrala och välavvägda, man hör hela tiden hans andning, känner på sig var konstpauserna är belägna. Det är en njutning att läsa honom.
Jag har just läst om Kristoffer Holts bok ”Publicisten Ivar Harrie”. Det är ingen biografi och inte heller ägnar den sig mycket åt Ivar Harries stil. Som rimligen kommer bäst fram i litteraturkritik och betraktelser. Utan det är debattören Ivar Harrie som står i centrum. Främst är boken fokuserad på hans tid som Expressens förste chefredaktör. Men hans tid som radiokrönikör och skribent på Handelstidningen och Dagens Nyheter behandlas också. Så det blir en mycket givande genomgång av svensk debatt under andra världskriget och hela 50-talet. För Holt är ute efter att bestämma Harries ideologiska position. Och detta gör att han måste presentera ett helt debattklimat under dessa tjugotal år. Det är en styv prestation, det är spänstigt och klargörande skrivet.
För mig personligen är det ju perfekt. Jag började följa kulturdebatten när jag kom till Lund kring 1965. Detta är alltså den bakgrund som mötte mig som svaga ekon när jag själv med stort engagemang läste kultur- och ledarsidor och gnisslade tänder.
Harrie var en gammaldags kulturradikal. Men i så upplysta tider att han i 50-talets debatt mer framstod som en balanserande personlighet mellan fronterna. Hans sirliga och koncilianta väsen bidrog till det intrycket. Men Harrie ville vara kättare, provokatör, oroare, i klassiskt kulturradikal stil. Kanske framstår han inte som den mest hädiske. Men Expressen kom förvisso med ett modernare och fräckare tilltal, med stegrad framgång från begynnelseåret 1944. Det var inte Harrie som drev på detta, snarare den journalistik som formades av Nycop och Sigge Ågren. Harrie fick rollen som kvällstidningsstilens kulturelle försvarare.
Som kulturradikal försvarade han konsekvent friheten också för moderna tendenser han ogillade som pornografi. När Hedenius drabbade samman med biskoparna var Harrie själv mer nyanserat kristendomskritisk. Han var präglad av Hans Larsson, inte av Hägerström. Och på en punkt var han kulturkonservativ. Han försvarade alltid den klassiska bildningen. Vilket också gjorde honom konservativ i skolfrågor.
Politiskt var han deciderat antinazist och skrev hos Segerstedt. Sedan gick han över till Dagens Nyheter, som var samlingsregeringens språkrör. Och fick anpassa sig till ett hovsammare röstläge, dock utan att ändra åsikt.
Och originell är hans utrikespolitiska syn under kalla kriget. Där han var en varm anhängare av en svensk anslutning till Nato samtidigt som han var deciderat antiantikommunist. Han sökte alltid positiva drag hos Sovjetunionen, varnade för svartmålning. Han var alltså varken för Tingsten eller Tredje ståndpunkten. Hur gick det ihop? Mycket bra, egentligen. Han tvivlade aldrig på att vår grundläggande lojalitet fanns hos västmakterna. När vi markerat denna tillhörighet och utan att åka snålskjuts på att västmakterna ändå skulle förbli lojala mot oss vid en storkonflikt. Då kunde vi börja nyansera. Se negativa drag hos väst och positiva drag hos öst.
Denna hållning var han ensam om i Expressen, hans efterträdare Per Wrigstad gick mer på Tingsten-linjen.
Så det är i högsta grad givande att läsa denna bok. Just dess fokusering på åsikter och idéer gör att en tid, inte alltför fjärran, uppstår på nytt. Man kan lära mycket av detta och får perspektiv på samtiden. Man minns de gestalter som uppträdde i ens ungdom. Nu har man deras bakgrund.
18 feb. 21