Josefin Holmström har en understreckare i Svenska Dagbladet som handlar om framstegstanken (21 sept.). Den är en klok och uppslagsrik artikel. Men det är ett svårt ämne. Och det finns en del teoretiska vanskligheter i det hon säger.
Hur skall man karaktärisera framstegstanken? Att det finns en framåtrörelse i historien, allt allting blir bättre och bättre. Ja, myt är nog ett bra ord. Ett empiriskt påstående är det knappast. Däremot innehåller den en del empiriskt sanna påståenden. Att vetenskapen hela tiden går framåt, i den meningen att den mänskliga kunskapen ökar. Att detta medfört materiella förbättringar.
Josefin Holmström gör däremot ett lite tvivelaktig påstående att myt skulle betyda detsamma som religion eller i varje fall vara ett religiöst begrepp. Här har vi alltså en med kristendomen konkurrerande religion. Men man kan tänka sig att framstegstanken kan vara en religionsersättning utan att därför vara en religion. Är mänskligheten kapabel att själv skapa sin lycka behöver den inte Gud. Och det har kanske en viss likhet med darwinismen som förklarade naturens skenbara ändamålsenlighet med något annat än Gud. Det gör inte darwinismen till en religion.
Underförstått hos Holmström tycka vara att endast en mänsklighet som inser sin hjälplöshet kan hålla fast vid Gud. Jag tycker inte att det har mycket med framstegstanken att göra. Man behöver ju inte tro på människans allmakt, även om man tror att det går framåt.
Och man kan ju mycket väl tro på framstegstanken utan att tro att den kommer att lösa existentiella problem. Olycka, död, ensamhet, gäckad kärlekslängtan. Framstegstanken garanterar inte min personliga lycka och framgång. Det är en idé om den historiska processen som helhet. Även om allt går framåt har människan sina existentiella villkor.
Frågan är om det ligger i framstegstanken att mänskligheten med nödvändighet blir lyckligare av materiella framsteg. Jag är benägen att se det som en annan fråga. Men man kan naturligtvis utvidga sin optimism med att påstå även detta. Holmström påpekar en del olyckligheter som den moderna människan kan anfäktas av. Individualism och ensamhet, andlig fattigdom och kulturell förflackning. De tycks vara tidlösa problem som ingalunda är en följd av vetenskaplig och materiell utveckling. Det är inte en nödvändig följd av några framsteg, vill man förklara dessa nutidsfenomen får man förklara dem på annat sätt. Däremot är det riktigt att framstegen inte har fått dessa problem att försvinna.
Och en invändning mot framstegstanken är att vetenskapliga framsteg inte enbart är till välsignelse. Den vetenskapliga utvecklingen har gjort det, för att bara ta ett exempel, möjligt att förstöra miljön. Och det verkar som vi är felprogrammerade för att möta faror som inte är biologiskt betingade.
Sådant där kan man diskutera förnuftigt. Problemet med Holmström är att hon hela tiden söker resonemangens teologiska relevans. Hon undrar till slut om kristendomens inriktning på världens fullbordan, gudsriket, kan ha inspirerad den sekulära framstegstanken. Och menar att kristendomens medvetenhet som människans bristfällighet kan vara ett korrektiv. Frågan är om denna rimliga ödmjukhet förutsätter kristendomen. Eller om hoppet är så nödvändigt, kristet eller sekulärt?
22 sept. 20