Högerproblem
Anna Kinberg Batra ber alltså om ursäkt för Fredrik Reinfeldt- linjen (Aftonbladet 22 nov.). Tänk på alla som var mot Reinfeldt-linjen, hur övergivna och överkörda måste de inte ha känt sig? Det känner Kinberg Batra starkt och ber dem uppriktigt om ursäkt. Det är väl ändå något nytt. Att det inte är roligt att vara i minoritet förstår ju vem som helst. Att tillhöra ett parti och vara mot partilinjen. Men att man när partilinjen ändras skall ha en ursäkt, det måste vara något nytt. Man tar numera stor hänsyn till känslor. Det är som partiledardebatterna, man försöker göra ett sympatiskt intryck, snarare än att leverera vassa och i sak förödande argument.
Det är ju inte enbart dåligt att den fixeringen vid att vinna debatter, som jag minns från 50-talet, har försvunnit. Men kanske det också kan vara en fara med att betrakta politik enbart som psykologi.
Men vad skall vi säga i sak om att Kinberg Batra backar? Överge inte liberalismen, manar Blekinge Läns Tidning moderaterna. Jag är inte så säker på att det är liberalismen man överger, snarare en sorts humanism. Jag minns en tid när de flesta partier var intressepartier, inte idépartier. Idéer och moral har fått större utrymme. Den där Tan-Gal konflikten ligger helt på idéplanet. ”Att öppna era hjärtan” var väl en moralisk appell. Att låta det ekonomiska intresset vika för en moralisk princip.
Bland de liberal-konservativa har det varit konservatismen som varit idépolitik. Detta håller vi på även om vi inte tjänar på det ekonomiskt. Liberalismen har kommit in av intresseskäl. Hur djupt går den då? Det är ju därför man övergivit nationalismen och inte hållit fast vid en försvarspolitik av ideella skäl (Sveriges ära, nationalism och historiska minnen).
Kostar försvaret för mycket rustar vi ner om den säkerhetspolitiska situationen tillåter. Ändras den säkerhetspolitiska situationen rustar vi upp igen. Det var aldrig pacifism det handlade om.
Vad händer nu? Ja, man anklagar genast Kinberg Batra för att fiska efter sverigedemokraternas röster. Och Jimmie Åkesson tror att ursäkten gällde honom (Aftonbladet 24 nov.) Han ställer ju helt upp på det som borde vara moderaternas och socialdemokraternas gemensamma valslogan: Stängda hjärtan - utan rasism! Också Jimmie Åkesson är helt mot rasismen, han är bara nationell egoist som alla andra. Det är upp till var och en att bedöma hur trovärdigt det är. Och hur trovärdigt det är hos moderaterna och socialdemokraterna.
Annars vrider och vänder skribenter på sig för att förstå populister. Vi kan inte tala om ondska, vi måste vara empatiska och förstående. Jag undrar varför man inte vill tala om ondska? Man behöver ju inte tro att det finns renodlat onda människor, det räcker ju att man tror på gott och ont. Om ondska och godhet finns hos alla människor, de renodlade blir mest en tankekonstruktion, så är det fullt möjligt att ondskan vinner terräng. Det låter så moraliserande och ovetenskapligt att tala om ondska men kan man undvika att göra det? När man talar om karaktärsstörning, menar man då något annat än det gamle kallade ondska? Det anses ju inte vara mentalsjukdom. Så vad kan det då vara om inte en moralisk åkomma? Och att hänsynslöst offra sina medmänniskor för ett välförstått egenintresse vad är det annat än ont? Om man är fullt fri och handlar av fritt val.
29 nov. 16
6 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Lena Andersson i galen tunna
Nästa inlägg: De bortglömda
I
Jag hade/har givetvis mycket mer att säga om detta, men med tanke på att Lars Westerberg inte är förtjust i långrandiga kommentarer fattade jag mig så kort som möjligt. Men här följer då ytterligare reflektioner.
Hur det religiösa språket kontaminerar moraliska resonemang. Djävulen – dvs. ”djävulen” för att vara mer exakt – fanns på Jesu tid, men har alldeles försvunnit ur den sinnliga och översinnliga världen. Vederbörande är sedan länge avpolletterad, avsatt osv. Eller trots allt inte helt? Jag tror man kan säga att vederbörande lever kvar som en skugglik skepnad, när man talar om att den och den är ondskan personifierad. Eller bättre: i själva inbegreppet av ”onda” företeelser, förhållanden etc. – ”ondskan” i bestämd form – döljer sig den subjektiva känslan av allt sådant i tillvaron som uppfattas som diaboliskt och behärskat av en ofattbar grymhet. Det är signifikativt att den idag gängse lösningen av teodicéproblemet, som går ut på att Guds allmakt temporärt reduceras – han är inte allsmäktig hela tiden, bara väldigt mäktig – nödvändigtvis förutsätter en mot gudomen riktad ond makt och ondskans makt över sinnena. Det ligger väldigt nära till hands att se detta drama, som utspelas samtidigt på ett världsligt och gudomligt plan och vars slut, där de goda krafterna slutligen segrar, är förutbestämt men likväl av outgrundliga skäl måste pågå till Domedagen, som en maktkamp. Och just detta förhållande spiller över i en moralisk diskurs, där begrepp som ondska/godhet och ont/gott förefaller oproblematiska. Men det är de inte. För om man eliminerar det transcendenta (metafysiska, religiösa) elementet i dessa begrepp, vad återstår? Om man talar om mänsklig ondska och godhet, måste man kunna ge en naturalistisk förklaring till det faktum att någon handlar ondskefullt, dvs. att personens handlande har negativa konsekvenser och att personen har uppsåtet att hans eller hennes handling får negativa konsekvenser. Eller mer specifikt: ökar lidandet i världen.
II
Ondska och godhet är en typ av egenskaper som kan tillskrivas personer (och kanske även i viss mån högre djur), men används även som beteckningar på kollektiva företeelser, beteenden osv. och som abstrakta begrepp (detta går jag inte in på här); vi säger att de är moraliska egenskaper och det finns en mängd egenskaper av olika typer och schatteringar som på analogt sätt kan beskrivas som moraliska egenskaper. Här fokuserar jag bara på extremerna i detta moraliska spektrum och förklaringen till den ovan beskrivna situationen där någons avsiktliga handlande leder till att andra åsamkas lidande. Och den bästa förklaringen är kanske att personen styrs av ett dominerande egenintresse som inte hämmas av medlidande med dem som kommer i vägen för hans eller hennes framfart (grymheter, våldsamheter och vad det nu kan vara). Förklaringen är ofullständig. Ingen förklaring ges till bristen på empati. (Det finns olika teorier om empati, t.ex. neurobiologiska baserade på upptäckten av så kallade spegelneuron.) Såväl förklaringarna till det hänsynslösa, råa, grymma, kallblodiga – med andra ord empatilösa – handlandet som förklaringarna till det korresponderande moraliska – med andra ord empatiska – handlandet kan kompletteras med förklaringar ur ett evolutionärt perspektiv, där empatilösheten ses som ändamålsenlig mellan inbördes konkurrerande arter och empati i form av ett altruistiskt handlande på motsvarande sätt ses som ändamålsenlig mellan individer tillhörande samma släkte, grupp osv.
III
Jag är inte av uppfattningen att verkligheten är så beskaffad att moraliskt negativa fenomen existerar oberoende av oss, att ”det onda finns därute”, dvs. jag ansluter mig inte till den metaetiska position som benämns moralisk realism och som går ut på att det finns moraliska fakta oberoende av våra trosföreställningar och attityder, utan snarast den motsatta positionen, så kallad nonkognitivism. När man nu talar om gott och ont, talar man normalt om (de goda eller dåliga) konsekvenserna av handlingar och attityder. Vidare finns det intrinsikalt positiva värden – vad som är gott i sig – liksom intrinsikalt negativa värden – vad som är ont i sig – men det senare är i motsats till det förra rimligen inte något som någon eftersträvar (negativt värde = disvalue på engelska). Eller finns det trots allt personer vars övergripande mål är att med alla medel söka intrinsikalt negativa värden? Med andra ord personer, vars högsta mål är våld för våldets egen skull? Jag vet inte. Troligare är att våldet är ett extrinsikalt (dvs. instrumentellt) negativt värde, ett medel för att uppnå intrinsikalt positiva värden (t.ex. njutningar av olika slag, makt etc.). På motsvarande sätt finns det extrinsikalt (instrumentellt) positiva värden (t.ex. intensiva studier inför en examen).
En intressant och fördjupande diskussion. Jag tänker vidare på det.
Lars Westerberg
Jag håller med Wiberg om att uttryck som "dessa politiker är ondskefulla och det driver deras politik" eller t o m "NN är i biblisk mening ond" (vem var det nu som sa det, och om vem?) oftast är föga klargörande ifall det inte handlar om de allra värsta exemplaren, t ex Hitler eller apartheid. Absolut godhet och indska är inte termer som passar väl in i normala diskussioner om samhälle och politik, och när de dyker upp i debatten har de ofta en underton av att den talande (eller dennes uppdragsgivare) vill skaffa sig ett moraliskt övertag. Gott och ont om en person eller en ledare blir riktigt meningsfulla ord först utifrån ett perspektiv på moral/.värdeskalor (ett av flera mnöjliga) men enb. "gott" och "ont" implicerar absolut moral, dvs oberoende av kontexter eller vilka målsättningar..
Obamas misslyckande att stänga Guantanamo Bay skulle somliga säkert beskriva som ett uttryck för ondska. Lägret är på många sätt en utmaning mot moderna idéer om rättvisa och rättssäkerhet, dessutom var nedstängandet ett av hans tunga vallöften från 2008. Men andra skule kunna hävda att lägret tvärtom fyller en funktion, att det tar hand om fångar som kommer från en ny typ av stridande, varken soldater i formell mening eller civila men ibland lika farliga som 70-talets västtyska terrorister och ännu mer svårhanterliga; alltså et gott initiativ. Dessutom får man nog väga in att svårigheterna att stänga lägret har varit många och kopplade till hur man ska hantera de farliga internerna om deflytas till "vanliga" amerikanska fängelser. I det ena som i det andra fallet är det följderna som kan beskrivas som goda/onda, snarare än personen bakom beslutet.
Dessutom anser jag att man bör förklara krig mot den vanliga sammanblandningen av att "förstå" och "urskulda, moraliskt acceptera". Om man t ex förstår varför Saddam länge fick stöd av USA - my enemy's enemy osv - så är det klargörande men det innebär inte att man finner denna logik moraliskt god. Den var/är amoralisk.
mvh Magnus
I stället för att tala om ondska och godhet hos människor bör man i klarhetens intresse tala om empatisk förmåga, därför att det är en psykologisk egenskap som finns och som dessutom är mätbar; alla har den i varierande grad, dvs. alla utom psykopater – vad du kallar ”renodlat onda människor” – som saknar den helt. Man undviker därigenom alla metafysiska associationer förknippade med termerna ondska/godhet och man undviker de moraliserande aspekterna. Hur graderar man exempelvis ondska utan att hamna i ett kvasivetenskapligt resonemang? Jag är dock införstådd med att det inte är ändamålsenligt att ersätta de traditionella moralbegreppen ondska/godhet och ont/gott i många kontexter, när det inte finns risk för kontamination med det religiösa språkets likalydande uttryck.