I går skrev jag om Lena Andersson och liberalismen. Men det är inte bara på Svenska Dagbladet det händer saker. Samtidigt lämnar Alice Teodorescu Måwe Göteborgs – Posten, hon slutar nu definitivt, alltså även som kolumnist på ledarsidan. Och Carolin Dahlman lämnar Kristianstadsbladet. På dessa tidningar upprätthåller man dock den gamla linjen fast i mer modifierad form. Kristianstadsbladet har ännu inte fått någon ny politisk redaktör. Men den man som tillfälligt upprätthåller tjänsten, Petter Birgersson, har många gånger i Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda tett sig som en blekare skugga av Dahlman. Liksom Adam Cwejman på Göteborgs – Posten har samma förhållande till Alice Teodorescu Måwe. Det skapas en linje, som blir kvar när chefen försvinner. Medan Roland Poirier Martinsson i Aftonbladet (9 dec.) angriper sverigedemokraterna från konservativt håll. Det är naturligtvis ytterst välkommet att det kommer en kritik mot sverigedemokraterna också från detta håll. Men det är naturligtvis inte en särskilt djupgående kritik att någon företräder ens värderingar på ett alltför radikalt sätt. Själva radikalismen strider mot den konservativa attityden av skepsis, sans och försiktighet. Men främlingsfientlighet skulle ju kunna vara nationalismens yttersta konsekvens. Och nationalismen kan man väl inte kritisera på konservativa grunder. Möjligen kan man säga att arvet från Aten, Rom och Jerusalem väger tyngre än Oden och Tor och Ingjald Illråde. Men populismen låter sig väl kritiseras. Man behöver inte vara populist för att man är nationalist. Men man kan ju vara det.
15 dec.20