”Högern försöker”, brukade gamle Erlander säga i anklagande ton, på sin nasala värmländska. Jag kom att tänka på det när jag nyligen läste en text av professor Inger Enkvist i Svenska Dagbladet (21 okt.) där hon presenterar några franska böcker. De förefaller inte alldeles skarpsinniga men de är kanhända bättre än professorns referat.
Iden är den chockerande att använda förnuftet mot den politiska korrektheten. Det förefaller chanslöst. Värderingar kommer man inte åt med förnuftiga resonemang.
Politisk korrekthet är naturligtvis ett oklart begrepp om man inte definierar det. Menar man antirasism, antisexism (feminism i ett av detta ord betydelser) och sexuellt likaberättigande är det goda värdringar , som det inte finns någon anledning att angripa. Inräknar man i politisk korrekthet också en del kringflytande och populära ideer får man pröva dessa ideer för sig. Jag utesluter inte att man här kan hitta ett och annat som det kan finnas skäl att angripa.
Någon av författarna talar om ”minoriteternas tyranni” som skulle råda i de västliga demokratierna. En så subjektiv och förvrängd världsbild borde inte framställas som förnuftig. Det är väl snarast ett exempel på att när förtryckare hindras från att förtrycka, så känner de sig genast förtrycka. ”Feminismen har gått för långt, numera är det männen som är förtryckta.” Och liknande resonemang.
Man kan beklaga konformismen och oförsonligheten mot oliktänkande, men man kan inte göra mycket åt att vissa värderingar är populärare än andra. Det pågår ju en ständig träta om vad som är rätt och fel, en kamp om hegemonin, och har man impopulära värderingar kan man lätt känna sig orättvist behandlad. Jag är inte säker på att pläderingar för större försonlighet i debatten är vad vi behöver i lättkränkthetens tidevarv. Så fullständigt behöver väl inte högern överta vänsterns lyten. Sina värderingar väljer man åtminstone fritt och det är i sin ordning att man blir anklagad för dem av dem som tycker annorlunda. Och saknar man mod att kritisera det man ogillar så kan man inte skylla på andra. Det är värre om man blir censurerad.
Att människor inte tänker och i stället levererar klicheer, och är obildade, är förstås beklagligt, men förekommer inom alla åsiktsriktningar. Ett större problem som jag själv ser det och som inte tas upp här är att den som i grunden anser sig ha rätt, därmed anser sig befriad från alla moraliska förpliktelser. Står man på den rätta sidan befrias man från kravet på intellektuell hederlighet. Man får resonera hur korkat som helst och använda vilka metoder som helst. Som om ett grundläggande val skulle befria än från alla ytterligare förpliktelser.
Lite intressant är resonemangen om västerländsk masochism fast jag är osäker om hur stor tillämplighet det har idag. Under vänsterns glansdagar på 1960- och 70-talet var det högst relevant. Tredje världen hade alltid rätt, västerländsk upplysning var förtryck. Redan på den tiden hade vänstern skuld, men de kände skuld för att de tillhörde den rika och vita världen. Själva maktförhållandena gjorde att den som var i underläge automatiskt hade rätt, hur fel hen än hade. Göran Palms böcker är fulla av sådant. Men lever tankefiguren än idag? Jag kan inte tycka det. Men det kan ju hända att det finns människor som förhåller sig okritiskt till Islam bara för att det är en minoritet i Sverige.
Det största intellektuella bedrägeriet i vår tid är talet om realism. Som maskerar att människor inte vill ta ansvar för sina grundvärderingar. Som om värderingarna vore något som på ett oklart sätt uppstod ur verkligheten. När verkligheten i stället är något som måste värderas.
24 okt.18