Ofta hör man från vänsterhåll att de nya moderaterna har lurat oss. De genomför en klassisk högerpolitik maskerade till folkhemsvänner och de nya arbetarpartiet. Bara för att retoriken är en annan är inte politiken det.
Det där är svårbedömt. P.O. Tidholm som i Dagens Nyheter i går recenserade Aron Etzlers bok ”Reinfeldteffekten”, tycks se vissa svårigheter med ett sådant resonemang. Tiden har också förändrats och socialdemokratin. Om alla för högerpolitik, vem är då den verkliga högern?
Ty privatiseringen härjar. Jag tror inte att det är så lyckat att privatisera vård, skola, omsorg. Den privata åldringsvården är inte nödvändigtvis sämre än den offentliga, framhåller de borgerliga ledarskribenterna av ideologiska skäl. Naturligtvis inte, det stora problemet är att åldringarna inte är lönsamma, och att ekonomi väger tyngre än humanitet. Människor i de produktiva åldrarna är i samma situation som Molières Den girige. Man vill ha ett gott bord för lite pengar. Eller översatt ”en human och god åldringsvård, som kostar så lite som möjligt”. För politikerna är det då bättre att upphandla. Så kan man få det billigt, vilket ger röster. Och samtidigt blir man inte så direkt ansvarig. Det är en mekanism jag försökt peka på. Men ingen har ideologiskt intresse av att se denna risk.
Och jag tror också att det gör något med ett samhälle om varje glas vatten till en döende är kostnadsberäknat. Hur rationellt det än kan tyckas och att inget utesluter att man är snäll ändå.
Inte heller tycker jag det är bra att rektorerna blir försäljningschefer i stället för skolmän. Och att man försöker köpa de bästa eleverna, vilket utarmar resten av skolorna. Och utarmar också den köpta eliten genom att det viktiga och mödosamma slitet av försäljningsskäl måste göras lätt och lustfullt. Dessa privatiseringar ser jag som ideologiskt betingade och utomordentligt onödiga. Och det engagerar mig mer än skattepolitik.
Men gammal högerpolitik? I en tid när valfrihet har slagit ut paternalism? Moderaterna ligger utan tvivel i mitten av det politiska fältet. Och av konservatism finns knappast ett spår. Vad det handlar om är olika nyanser av högerliberalism. Och moderaternas är långt ifrån extrem. Moderaternas högerliberalism ligger kanske en aning till höger om socialdemokratins högerliberalism. Och högerliberalismen är allmänt accepterad i samtiden. Det gör det lite underligt att tala om en maskerad höger.
Men underligare är Stig – Björn Ljunggren i Borås Tidning (13 dec.). Han vill punktera en del vänstermyter. Men är det något som försöker sprida myter så är det herr Ljunggren själv.
Vänstermyterna är enligt Ljunggren: 1. Nyliberalerna menar att demokratin inte skall styra samhället utan det skall marknaden göra. 2. På sextio- och sjuttiotalet var världen vänsterradikal. Så kom den nyliberala epoken och vände allt uppochner 3. Socialdemokraterna har böjt sig för nyliberalismen och kantrat åt höger.
Detta är alltså inte sant, enligt Ljunggren. På den första punkten är hans invändning att nyliberalerna inte enbart förlitar sig på marknaden utan också på de små kollektiven. Det är väl en definitionsfråga. Är man inte snarare konservativ eller kommunitärist om man hyllar familjen och de små kollektiven?
De två andra invändningarna från Ljunggrens sida är verkligt hårresande. Nyliberalismen är 68:as fortsättning, säger Ljunggren. Den individuella frigörelsen fullföljdes av nyliberalerna. Har man hört? Jag skall tala om för Stig - Björn Ljunggren hur det var med 68, för jag var med på den tiden. Det fanns oväntade liberala drag i 68-rörelsen, men de var långt ifrån dominerade. Man var stålhårda marxister och man hyllade kollektivet: ”Tillsammans är vi starka!” De var verkligen liberalismens motpol och deras förakt för liberaler var gränslöst. Och man behövde inte vara liberal för att bli stämplad som individualist. Alltid med epitetet borgerlig, för att förvärra det hela. Nyliberalerna återlanserade en liberalism som ansetts förlegad och extrem också bland liberalismens riksdagsmän. Nog vände den allt uppochner.
Invändningen på punkt tre är väl mest ideologisk. Socialdemokratin gjorde i själva verket våldsamt motstånd mot nyliberalismen, menar Ljunggren. Han förvandlar stillsamma reservationer, snabbt övergivna, till hårt motstånd. ”Sprattlade som bara den”, så karaktäriserar han socialdemokratin. Så kan man också beskriva den som inte är tillräcklig snabb med att byta fot.
I övrigt har Dagen (17 dec.) en ledare av Carl – Henric Jaktlund som varnar för att i ljuset av Knutby misstänkliggöra all nära församlingsgemenskap. Det har han rätt i. Vad jag däremot efterlyser är en reflektion över en teologi som gör att man saknar teologiska argument mot galningar och religiöst inspirerade mördare av Knutbys typ. Om Bibeln är sann vad är det för fel på Abraham-Isak-exemplet? Varför kan Gud inte då befalla att du skall mörda din granne? Om Gud meddelar sig till den enskilde här och nu, vem vet Guds vilja? Varför inte knutbypastorn Helge Fossmo lika väl som någon annan?
18 dec.13