Jag minns en juni när det regnade så här. Jag skrev brev till en flicka som jag var förälskad i. Och läste ”Hans nåds testamente” av Hjalmar Bergman. Den hade jag hört som radiouppläsning när jag var barn. Det har sina fördelar med litteratur i småportioner. Man följer texten med större koncentration och man har gott om tid att tänka och fantisera mellan avsnitten. Precis som många idag hävdar att datorverkligheten är lika verklig och viktig som det reella livet, så är i mitt minne denna bok en del av min barndom. Jag gick runt veterinärbostaden i Sävsjö, ett f.d. apotek, och tänkte på Jacob och Blenda. Starkt förundrad, djupt intresserad, mest av Blenda. Denna sommar i Sävsjö är en Hjalmar Bergman-sommar.
Denna junius läste jag den på nytt. Gick i sommarregnet med mitt brev till brevlådan. Återvände till sommaren på Rogershus, som också var en 50-talssommar i Sävsjö. Och idag för mig minnet tillbaka till Smålandsgården 1971.
Jag har just läst ut Viktor Klemperers dagböcker från åren 1933-45. Klemperer var en tysk jude bosatt i Dresden och han överlevde nazisttiden. Hur klarade han sig? Först och främst genom en makalös tur. Han var professor i litteraturhistora, gift med en ariska och hade förtjänsttecken från första världskriget. Under de sista åren är han befriad från arbetstjänst p.g.a. att han var dödssjuk. Från och med då kan man tänka sig att det var mer rationellt att låta honom dö på egen hand. Men ändå, den som varje dag på året lever under dödshot och klarar sig år efter år, det är mirakulöst. Och som hela tiden berättar om sitt liv fast sådana nedskrifter givetvis skulle lägga både honom och hans fru och alla som befattat sig med dessa anteckningar i en säker grav. Men har skriver och gömmer, skriver och gömmer och det är en heroisk motståndshandling.
När kriget vänder och Tyskland börjar bombas skonas gåtfullt nog Dresden. Detta måste vara avsiktligt, resonerar Klemperer, de allierade vill kunna överta staden intakt. Den bildade läsaren vet att är det någon tysk stad som är känd för att bli gräsligt och besinningslöst bombad så är det Dresden. Alldeles i slutet av kriget och utan krigsstrategisk poäng. Och dessa hemska februaridagar 1945 kommer slutligen. Vilket driver Klemperer och hans fru ut på tyska landsbygden ända bort till München och där lever de på skilda orter tills kriget tar slut i juni.
Vad som förvånar mig mest vid denna läsning är de många beläggen för en tysk antinazism. Så är det hela tiden, människor som avskyr nazismen. Som skäms över nazismen och visar vardagsvänlighet i smyg. Sticker hemligt och illegalt till dem extra mat o.s.v. När judarna tvingas bära ett J så vet den som är antinazist att är hen ensam med en J-bärare, så kan hen utan risk förtala regimen. Och så sker också. Naturligtvis finns det många antisemititiska vardagstrakasserier också, som kommer från vanligt folk och inte från regimen. Men det var, för mig, mer förväntat. Klemperer som är en intelligent iakttagare noterar både det ena och det andra. Omväxlande hoppfull över vox populi ömsom förtvivlad.
Men det är klart att det kanske är dumt att bli så förvånad. Hitler kom till makten på demokratisk väg men han hade aldrig absolut majoritet. Och visst gjorde den skickliga propagandan intryck, men det är måttligt vad man kan åstadkomma med hjärntvätt med en hel nation.
För oss sentida är det ett memento. Detta kan hända en nation om den hamnar i händerna på sina inre fiender. Sådana som blåser upp nationalismen och hetsar mot syndabockar. Faran i att bli så rädd för det främmande att man förlorar rädslan för det vanliga. De egna fördomarna uppblåsta till galenskap.
Den här dagboken har jag läst länge. Mest på morgnarna när jag läst morgontidningarna och det ännu inte varit dags att väcka hustrun. Och det har varit bra. Tolv år är en lång tid så man bör också befinna sig i denna mardrömsvärd en längre tid. Och det ger perspektiv på den egna vardagen. Väldigt mycket i denna bok är odramatisk vardag. Bara sorglig, trist och inskränkt. En snara som långsamt dras åt. Vardagens små nålstick. Och trötta och pressade människors kamp för att överleva.
Så har jag några månader levt detta parallella liv.
30 maj 13