På söndag är det 30:de november, Karl XII:s dödsdag, och jag tänker på begreppet ”historieromantik”. Vad kan det fylla för funktion? I dagens Sverige.
Och då menar jag förstås ett intresse för krig och kungar och ett hyllande av svenska bragder. Sveriges forna ära.
Jag har ju ofta funderat på sverigedemokraterna. Har ingen svårighet att förstå missunnsamhet, avund, rädsla för det främmande, behovet av syndabockar. Behovet att att känna sig som ett vi som är bättre än dom. Problemet blir ju, hur skall den identitetsvage kunna skapa ett vi eller ens ett jag? Sverigedemokraternas framgångar har ju skapats av den moderna förvirringen. Det är i svårigheten att acceptera förändringar som mycket bottnar.
Den kulturkonservatism som sverigedemokraterna söker locka sina väljare med går väl bra så länge den fyller ett auktoritärt behov. Det finns en lust i att klämma åt de kriminella och ropa på hårdare straff. Ordning och reda, drill och disciplin tilltalar naturligtvis vissa människor. Och i folkmusik och dragspel kan det ändå ligga en viss appell, man hör att det inte är internationellt. Men historieromantik?
Var den inte naturlig för halvbildade gymnasister som förläst sig på Grimberg och Odhner. Konservativa skolynglingar som blev nationalsocialistiska skolynglingar. Fungerar verkligen Guillou och Herman Lindqvist lika bra i nutiden? Jo, för historieintresset säkert, men de torde knappast förmedla en så förenklad nationalistisk historiesyn.
Och det är ju det som krävs för att hjältekungar skall stråla. Ännu i början av 80-talet hade man en debatt om Svea Rikes vagga. Det var några historieamatörer som menade att Svea Rikes vagga stod i Västergötland. Det konstiga var inte att de blev motsagda av historikeretablissemanget utan att man fortfarande tyckte att det var en meningsfull frågeställning. Vaddå, Svea Rikes vagga, när inhemska och utländska maktgrupper kämpade mot varandra och lierade sig med varandra och ingen egentligen brydde sig om nationsgränser, annat än som symbol för ägogränser.
Och naturligtvis finns det inga historiska hjältar i modern mening. I våra ögon ter sig kungar och stormän av alla nationer som större eller mindre skurkar. Vissa maktkonstellationer, ibland i form av nationalstater, ter sig framgångsrika en tid. Intressant är det, stundtals oerhört intressant, men uppbyggligt är det inte.
Det enda som gläder mig är bondefreden. Att svenska och danska bönder hade för sed att varna varandra när trupperna bröt in i grannlandet. Det tycker jag är en uppbygglig solidaritet.
Att Karl XII:te lierade sig med muslimerna i Turkiet och hämtade hem kåldolmar till Sverige kan man naturligtvis hävda. Men jag tvivlar på att det gjorde honom till en bättre människa. Jag tycker att det är ett barnsligt sätt att bemöta främlingsfientliga Karl XII-svärmare. De gillar väl pizza lika mycket som Karl XII gillade kåldolmar och lierar sig gärna med alla som man klassificerar som fiender till muslimerna. Jag tror inte att Karl XII engagerade sig för mångkultur, varken positivt eller negativt. Möjligen fanns det vid den här tiden ett svenskt nationalhat mot ryssar. Annars gick det tydligen lika bra att slåss mot norrmän som mot ryssar och polacker. Man skall nog varken demonisera eller glorifiera Karl XII. Det var det kungliga enväldet som inte var så bra.
Tegnér skriver att Karl XII inte är död utan bara blundar. Det låter för all del lite oroande. Dock vilar han under hundraårig mossa, vilket verkar mer betryggande. Det kan väl vara en bra plats för ett stort hjärta i en svensk barm.
28 nov.14