Man kan lära av historien. Men den upprepar sig inte mekaniskt. Och det ligger en fara i att använda den för politiska syften.
Det är de reflektioner jag gör när Åsa Linderborg i går (24 feb.) i Aftonbladet återvänder i debatten om andra världskriget.
Först och främst, hon hade gott kunnat be om ursäkt för Cyklon B- metaforen. Någon angriper mig för att alltid vara moskvalojal. Och jag svarar förklarligt nog med att jämföra honom med en lägerkommendant. Resonerar man så har man inget sinne för proportioner.
Åsa Linderborg talar om en revisionistisk historieuppfattning. Hennes meningsmotståndare skulle alltså vara något i stil med förintelseförnekare. Men om man tvivlar på att vi bör vara tacksamma mot kamrat Stalin för att han besegrade Hitler så handlar det inte om att förneka fakta. Det handlar om en förändrad moralisk bedömning. Eller förändrad? Den är i alla fall en annan än Åsa Linderborgs.
I en mening kan vi naturligtvis vara tacksamma. Nämligen för att det gick som det gick. Det hade varit värre om Hitler segrat. Där har, jag upprepar det, Åsa Linderborg en poäng. Men den tacksamheten liknar den som vi kan känna mot Hitler för att han angrep Sovjet. Ingenting tyder nämligen på att Stalin självmant sökt strid med Hitler. Det var Hitler som tvingade Stalin att välja sida. Den paranoide Stalins förtroende för Hitler har länge varit en gåta för historikerna.
Denna moraliska värdering är alltså rimligare. Kamrat Stalin var ingen hjälte värd vår tacksamhet. Hans bödelsverksamhet är dokumenterad, hans brottsregister i klass med Hitlers. Han är Sovjetunionens störste skurk. Och det var just kamrat Stalin som var Hitlers motståndare. Vad jag förra gången skrev om det tyska och det ryska folket kan jag gärna upprepa. De var både offer för sina despoter och skuldbelastade genom sin lojalitet mot dem.
Vad vill Åsa Linderborg lära av historien? Liberaler har numera svårt att ta ställning mellan fascister och antifascister, menar hon. Nu vill man fördunkla denna skillnad också tillämpat på andra världskriget.
En skön själs bekännelse, utan tvivel. Det är alltså avståndstagandet från den antifascistiska våldsvänstern det handlar om. Det är att be för sin sjuka mor.
Vilka var det som hade svårt att skilja antifascism som fascism när det begav sig? Ja, det var väl Per Albins samlingsregering. Åsa Linderborg säger liberaler, men avser här demokrater.
Och hur var det med de svenska stalinisterna? Drev man en hård antifascistisk linje under Hitler-Stalin-pakten? Aldrig tvekande att i stället hylla liberalen Torgny Segerstedt? Vad som helst men den antifascistiska fronten får inte brytas. Menar Åsa Linderborg detta är det nog inte en moralisk omvärdering av historien. Det är att sprida historiska lögner.
Och hur var det i Berlin? Ja, det antifascistiska fronten hade vunnit på om kommunisterna inte hade stämplat socialdemokrater som socialfascister. Om socialdemokrater är lika illa som nazister blir kampen inte så effektiv. Men det var inte på gatan som kampen mot nazismen förlorades.
Det var att etablissemanget, i det här fallet den demokratiska högern, släppte fram Hitler. Här har vi verkligen något att lära av historien.
25 feb 15