Jag sysslar mycket med minnet. Det finns naturligtvis här en parallell till historievetenskapen. Historien, säger moderna historiker, är en rekonstruktion. Så är det förstås, en smula mer komplicerat än att berätta hur det egentligen var. Enskilda fakta bildar inte automatiskt linjer eller mönster. Man måste först välja vad man vill undersöka, krig och kungar, det vill säga den politiska historien, eller hur vanligt folk hade det. Men också när man valt ämne måste man fundera på vilka händelser som är relevanta, som ger mening och mönster. Det blir alltså ett urval av fakta man uppehåller sig vid. Och det man inte kan veta rekonstruerar man. ”Så måste det ha varit, så var det rimligen”. Den vetenskaplige historikern måste förstås här styras av sin vilja till vetenskaplighet. Privat styrs vi nog ofta av en rädsla för tomrum.
Människor har mer eller mindre dåligt minne när det gäller deras privata liv. Den som ingenting minns måste nästan helt förlita sig på konstruktion, den som har färre luckor är bättre ställd. Jag har ofta diskuterat hur man förhåller sig till andras minnen. Det handlar naturligtvis mycket om uppgiftslämnarens trovärdighet. Minnesgoda människor, de som man genom kontroll vet att de ofta minns rätt, har naturligtvis större trovärdighet än notoriskt förvirrade. Men att minnas mycket och oftast rätt är inte detsamma som att vara ofelbar. Var och en tror naturligtvis främst på sin egen konstruktion. Vetenskapshistorikerna talar om vetenskapens naturliga konservatism. Man är misstänksam mot nya rön som kullkastar alltför mycket. Ju mer man måste ändra i det vetenskapliga korsordet, dess mindre benägen blir man att tro på nya lösningar. Så är det säkert också med den personliga minneskonstruktionen. Strider det någon berättar alltför mycket med det man tror sig veta, dess mindre benägen är man att tro på dessa minnen.
Jag har nyligen läst en bok, Elizabeth Bowens ”Flickorna”, som av naturliga skäl intresserat mig mycket. Och som jag skrivit tidigare om på min blogg. Det handlar om tre kvinnor som varit mycket nära kamrater i 11-årsåldern men inte haft någon kontakt sedan dess. Jag tänker på mitt förhållande till en kvinnlig kusin, Harriet, som dog tidigt och som jag aldrig träffade i vuxen ålder. När jag såg ett fotografi på henne från barndomen kom jag på mig med att längta efter henne. Mycket starkt, faktiskt. Och började då fundera på vad jag längtade efter. Om vi båda varit i 60-årsåldern hade det inte varit samma sak. Hon hade då inte rimligen varit samma människa och inte jag heller. Och skulle den 11-åriga flickan ha återuppstått så måste det finnas en 11-årig pojke som möter henne på nytt. Nå, två vuxna har åtminstone minnena gemensamt.
Men det man inte minns är på något sätt icke-existerande. Bland mina syskon är det den yngre av mina systrar som minns bäst. Hon har å andra sidan en mycket selektiv perception. Man blir oenig med henne redan om det som just utspelats. Minnesförvanskningar märker man sällan hos henne. Men det hon valde att se som ovidkommande när det utspelade sig, kan hon naturligtvis inte minnas. Det som intresserade henne minns hon däremot mycket bra.
Eftersom det är jag som minns mest och som sysslar mest med minnet är det naturligtvis jag som är i den situationen att jag måste bevisa min trovärdighet. Och objektivt kan jag inte se något skäl till att man skulle tro på mig. Vanligen minnesgod är ett ganska svagt skäl, när också det bästa minne är så osäkert.
Men det som slår mig när jag läser Flickorna är att när barndomskamrater åter träffas i vuxen ålder så handlar inte allt om de gemensamma minnena. Det finns också drag i karaktären som överlever hela livet. Hur beständig den mänskliga karaktären är genom åren kan man naturligtvis ha olika åsikter om. Man är den man är redan som 5-åring, minns jag att Strindberg påstod. Så grundläggande karaktärsdrag kan ju visa sig bestående under åren, oberoende av minnet. Som vuxen har man rimligtvis en mera skärpt förmåga att analysera människor än man hade som barn. Därför kan mötet med en gammal barndomskamrat få en att se saker som man inte såg som barn.
24 aug 16