”Varför i själva fan säger inte karln något? Vad är det han går och ruvar på? Hur svårt kan det vara att ringa och säga ' JA TACK' när det inte bara rör sig om en sketen medalj, utan om åtta miljoner kronor?” säger Johan Hilton i Dagens Nyheter igår (19 okt.) om Bob Dylans tystnad inför nobelpriset.
Och jag som finner Dylans hållning så befriande. En människa med integritet som inte förnekar att han fått nobelpriset – det är givetvis ingen skam – men inte deltar i den journalistiska, mediala upphetsningen. Man kan inte tävla i litteratur. Somliga finner Bob Dylan storslagen, andra inte. Varför skulle just omdömet från ett gäng självhögtidliga svenska kulturpersonligheter väga särskilt tungt?
Och för övrigt: pengar och medaljer. Jag tycker det är bra att någon struntar i ära och pengar. Det är det rätta högmodet. Det är den som pöser med pengar och medaljer som har det felaktiga högmodet. Jag tycker det är bra att någon inte säljer sin integritet för att bli allmänt omtyckt.
Hiltons diskuterar sedan den manliga tystnaden och självtillräckligheten, men den är en annan sak. Det finns en manlig cowboyhjälte - mentalitet som givetvis bara är barnslig och larvig. Den starke, tigande mannen. I själva verket är det sunt att gråta öppet och att prestigelöst visa svaghet. Att förneka det man känner är känsloförakt eller värre: hyckleri. Modet att trotsa sitt öde ligger bortom detta. Tårar förändrar ingenting men är psykologiskt ärligare. Därför gråt och försök bära ditt öde! Och hys medlidande med och intresse för plågade medmänniskor.
Jag förstår vad Dylan-mannen står för hos många kvinnor. Att möta män som är alltför entusiastiska över något. Som kräver att få dela med sig: detta, detta, detta, borde du se! Åh, vad jag skulle berika ditt liv om jag lärde dig att se detta. Och så är det vissa personer som blir föremål för mångas kult. Har den ena pojkvännen efter den andra samma husgud, så blir det ökenlikt. Ivriga föräldrar vet hur förödande det är att trycka på sina barn sin favoritlitteratur. Samma sak med lärare. Självupptagna predikanter har svårt att nå framgång. Hur förhåller man sig så att ens entusiasm smittar i stället för att stöta bort.
”Vad är det han gör och ruvar på?”. Man skall nog akta sig för att projicera något på den som är tyst. Tystnad är tystnad och tystnad och kan kännas befriande. Man behöver inte alltid kräva förklaringar som ett nervöst barn. Man får respektera andras integritet. Man får leva med mångtydigheten.
20 okt.16