Varför är det så svårt att diskutera antisemitism? På grund av taktik och hyckleri. Endast de mycket förhärdade är öppna antisemiter och rasister. Åkomman ”jag är inte rasist, men......” är mycket vanligare. Och så den andra sidan där man i teorin erkänner att israelkritik är en sak och antisemitism en helt annan. Men i praktiken gärna vill upphäva denna skillnad. Den zon för israelkritik som kan accepteras som icke-antisemitisk försöker man krympa så mycket som möjligt. Vem har inte hört argumentet att kritik mot Israel, hur berättigad den än må vara, inte skulle formuleras med sådan kraft om den inte drabbade just den judiska staten?
Naturligtvis är det antisemitism att kräva att den israeliska staten skulle utplånas. Att jämföra vilken skurkstat som helst med nazismen bidrar bara till bagatellisering av nationalsocialismens brott. Och att jämföra Israel med nazismen måste väl av historiska skäl klassas som antisemitism. Den vanliga generositeten mot retoriska överdrifter, för att ge färg åt framställningen, kan knappast fungera här. Men i övrigt måste man med skärpa kunna säga ifrån mot övergrepp. Oavsett vem som begår dem.
Så man får diskutera från fall till fall. Och det finns inget facit. Vare sig Göran Rosenberg eller forskare i ämnet, vad än Erik Helmersson i Dagens Nyheter tror (13 nov.). Utan allt hänger på rimligheten i ens argument. Och ens grad av oväld.
18 nov.19