Vem var studentrevoltens ledare i Lund 1968?Lunds Rudi Dutschke, Lunds Daniel Cohn - Bendit? Skulle jag nämna någon, skulle det vara Herman Schmid. Vars dödsannons jag nu läser. Med den vackra formuleringen: ”Vår far, Bror, Farfar och kamrat.” Andra skulle kanske nämna andra namn. Göran Therborn, Håkan Arvidsson, Kjerstin Norén eller han som mycket kort lyckades bli kårordförande, Anders Westerberg. Men mest rättvisande är det att nämna Herman Schmid.
Vänsterns gyllene år i Lund var många. Mellan 1965 och 1980 är det femton år. Och räknar man bort början och slutet, innan det kommit igång och när det redan börjat avta så blir det väl åtminstone nio år kvar. Vilket ju är kolossalt långt i studentsammanhang om man betänker att en normal studenttid är fyra år. Det var några år i början som vänsteruppsvinget faktiskt gjorde skäl för namnet studentrevolt. Med demonstrationer som ofta urartade till kravaller. Fastän urartning är kanske inte rätt ord. Det fanns en avsiktlig vilja till konfrontation. Men kravallernas tid var kort. När vänstern tog över Smålands Nation och organiserade kårpartiet Progressiv Studentfront (PSF) var turbulensen över.
Göran Therborn en radikal socialdemokrat hade varit huvudförfattare till boken ”En ny vänster”. Samtidigt gav Sven - Eric Liedman ut en antologi med utdrag av den unge Marx skrifter. Det var en rörelse bort från betongkommunismen. Man gissade att dessa sofistikerade akademiker inte lämpade sig för gatustrider. Göran Therborn lär dock ha dykt upp vid gruvstrejken i Norrbotten. Men då är det redan på gränsen till 70-tal.
Men vid konfrontationerna i Lund var Herman Schmid den lugne och samlade ledaren. Han hade lugnet och auktoriteten i turbulensens tid. Jag hade först stött på honom i någon debatt på AF där han ännu var pacifist. Sedan kom han att få denna ledande roll när gatans parlament gjorde sig synligt. Jag minns honom från en estraddebatt i Smålands nation, då ännu en traditionell studentnation, där en kvinnlig funktionär bad mig fråga honom hur han tänkte rösta politiskt. Som jag gissade tyckte han sig inte ha något parlamentarisk alternativ.
1971 såg jag honom i en TV-debatt med Per Gahrton. Där han tyckte det var underligt att människor tjatade om Sovjetunionen eftersom få vänstermänniskor såg Sovjet som idealet. Jag minns Per Gahrton svar: ”Jamen det är väl inte underligt, Herman Schmid, människor är rädda för att de skall hamna ur askan i elden.”
Sedan hade Herman Schmid uppenbarligen ett långt liv som engagerad vänsterpartist. I detta liknar han många. Men att han en gång stod för lugnet i tumultet bör ihågkommas. Jag är förvånad över att han inte intar en mer central position i minnena från revoltens år.
18 nov. 21