När det var siste april skrev jag i Smålänningen om Herman Sätherberg. Jag tyckte nämligen att hans uppsalienska bakgrund röjde sig i inledningen till Vintern rasat. Storm över fjället är det sällan i Lund. Men Sätherberg var nerrullad till Lund efter grundexamen. Det var här han blev medicine doktor.
Nyligen har han fått förnyad aktualitet, ty han har även skrivit ”Studentsången”. Och jag kom att tänka på att jag i realskolan läste ett litet utdrag ur Selma Lagerlöfs dagbok där hon berättar om sitt möte med Sätherberg. Hon är då 14 år gammal.
Han har ett gymnastiskt - ortopediskt institut i Stockholm. Och där går Selma för sin hälta. Hon trivs inget vidare, har inga jämnåriga kamrater. Men hon vet – och gissar att hon är ensam om att veta - att Sätherberg är skald.
Hon tycker inte att Sätherberg ser ut som en skald. En skald skall se ut som den unge Goethe, tycker hon. Sätherberg är liten och mager och inte alls vacker, rynkig, med grå hy och rödkantade ögon. Redan på den tidens ställdes det krav på kulturmännen.
Men en dag råkar han stå och titta ut genom samma fönster som Selma. Och då ställer hon en lite blyg fråga: ”Är det roligt att skriva vers?”. Han svarar lite snävt att ”ja, det är det”. Men så tillägger han: ”Men det är också roligt att räta ut krokiga ryggar och göra stela leder böjliga”.
”Det där sa han så vackert. Han var ju inte alls lik Goethe, men han såg ändå ut som en verklig skald när han sa det”.
Men Selma tycker förstås inte att han har rätt. Kunde hon skriva vers så skulle hon aldrig, aldrig, aldrig vilja göra något annat.
Så talar en verklig kulturkvinna. Och hon blev nobelpristagare i litteratur. Och han blev känd – eller snarare bortglömd – för att ha skrivit ”Vintern ra” och ”Glad såsom få” och ”Sjung om studentens”. ”De få som ännu gläds åt diktarorden, de irrar skingrade omkring på jorden”, som den verklige diktaren skrev.
Och därför är det rimligt att älska alla som minns. Rödögda kulturgubbar med måttlig framgång och kulturtanter i glesbygd. Och Goethe och Selma Lagerlöf.
16 juni 14