Jag skrev för några veckor sedan om Vilgot Sjömans självbiografiska romaner Linus och Jeanna och Linus utan Jeanna.
Det fanns ett påstående i det blogginlägget som jag nog behövde motivera bättre och som jag lovade att återkomma till. Det gällde förhållanden när den ena parten blir ideologisk ledare för den andra. I Sjömans fall var det kvinnan som var den ideologiskt styrande, men vanligen brukar det vara mannen, konstaterade jag. Men kanske hade den upproriska och antiauktoritära anda som präglade 68 gjort sådana parförhållanden ovanligare. Det var mitt kontroversiella förmodande.
Många fnyser säkert och menar att studentvänstern hade samma patriarkala mönster som världen i övrigt. Själv tycker jag mig minnas en tid när ”klass” var det dominerade mantrat. Att komma stickande med ”kön” var borgerliga tanters sätt att blanda bort korten. Kulturradikala liberaler hade väl inte direkt fel när de talade om fri sexualitet och om kvinnans rättigheter. Men det var definitivt att skrapa på ytan.
Men Grupp 8 bildades redan 68, om jag inte misstar mig. Och det var definitivt en strömning inom vänstern. Klass var viktigt, men kön var lika viktigt, kanske viktigare. Och sexualliberalismen var en patriarkal idé, bestämde man sig för.
Men hur såg vänstern ut? Den hade udd mot individualismen, var kollektiv och solidarisk. Individen skulle tjäna massorna, inte sig själv. Detta var principen men naturligtvis dominerade de starka personligheterna. Jag tror, utan att karikera, att det blev ganska komplicerade maktförhållanden. Och att i en rörelse där offertanken är så stark – här gäller inte borgerlig individualism utan solidaritet med arbetarklassen- blir det svårt att hävda sin självständighet. Den som i gruppen bäst inser arbetarklassens intressen får naturligtvis en betydande makt.
Så långt handlar det om det politiska och inte om det privata. Men också inom vänstern hade man privata relationer. Min tanke var väl att själva idén om upproret borde minska dominansen.
Jämlika blir man kanske först när den ena parten inte vet bättre. Och att man accepterar oenighet. Både Christina och jag har en misstro mot alltför tidiga äktenskap. Tror att varje människa behöver ett ögonblick av ensamhet, när hon lämnat hemmet och ännu inte är relaterad till någon. Och kanske är det så. Eller det kanske handlar om en inre process, när man finner sig själv, alldeles oberoende av vilka relationer man har. Säkert är det mycket individuellt.
Nå, detta om privata relationer. Jag skall återkomma till mästertänkare som präglat hela intellektuella generationer. Det kan man inte längre känna igen i 2010-talet. Medan grupper och likriktning inom grupper och maktförhållanden inom grupper betyder mer än någonsin, saknar en offentlighet för alla, vilket är förutsättning för mästertänkare och generationsprofeter.
18 maj 15