Vi står vid Birger Sjöbergs grav en solig dag i juni. Så lämnar vi kyrkogården och uppsöker hans bostad. En gammal skylt upplyser om att Birger Sjöberg bodde där, när han var redaktionssekreterare på Öresunds Posten. Men Sjöberg var redaktionssekreterare på en helt annan helsingborgstidning. Jag undrar varför man låter den felaktiga informationen står kvar. Så mycket mer som det finns en större och modernare skylt. Måhända är skylten svår att avlägsna utan gruvliga konsekvenser. Huset ser stort och stabilt ut och skylten är liten. Men man vet ju aldrig. Ty det är väl inte rådman själv, som satt upp skylten. Och vördnad och pietet förhindrar att den avlägsnas.
Därefter går vi till Olympia, fotbollsarenan. Vi var mycket fotbollsintresserade som barn och Hif var Peters favoritlag. Och där står den evige landslagsmålvakten Kalle Svensson staty. Många tankar och många orealiserade drömmar var förknippade med fotbollsallsvenskan. Sedan tog livet andra vändningar för mig. Men Peter har följt och sett sitt favoritlag spela under årens lopp.
Medan vi går ner mot bilen kommer jag på att rektor Wägner bodde här i krokarna. Harald och Elin Wägners pappa, syskonens barndomshem. Men då blir Birger Sjöberg svartsjuk. Vi irrar utan att hitta rätt och det börjar regna. Först när vi vänt kylaren mot Ramlösa blir det sol på nytt.
Så ser vi Villa Daghill där Birger Sjöberg bodde efter det att han slutat på tidningen. Och det pepparkakshus han bodde i första tiden i Ramlösa. Det är inte lätt för en nervös människa att vara journalist. Verklighetens buller blir aldrig så smärtsamt som i de dunkande nyhetsmaskinerna.
Det har nyligen kommit ut en bok som försvarar de introverta och varnar för att underskatta denna stigmatiserade folkgrupp. Viket naturligtvis introverta kulturjournalister med inkänning har applåderat. Ändå känner jag, av självsyn, lusten att fly världen och att det inte alla gånger är så lyckligt när man tillåter sig att göra det. Kanske var det inte alls bra för Birger Sjöberg att lämna tidningen. Han var uppskattad och en del av en helhet
Men kanske var isoleringen bara en liten del av problemet. Ett kraftfullt stöd från ett intellektuellt avantgarde var vad han hade behövt, när Kriser och kransar kom ut. När han självmant lämnade den popularitet han haft hos den breda publiken.
Jag tänker på Birger Sjöbergs radikalism. Han debuterade i den radikala skämttidningen Karbasen, inte i Albert Engströms Strix. När han skrev Frän kallades Vänersborg för ”Brackestad”. Ironin mildrades i fridavisorna, men den finns. Det förälskade överseendet döljer inte Fridas inskränkthet. Liksom hos Grönköping är det småstadssatir men småstaden speglar riket och tiden.
Intressant är den rollomkastning han företar i Fridas neuralitesförklaring, där han direkt kommenterar tidshändelserna. Där är det Fridas vän som är beskäftig och inskränkt och Frida som intar den humana och rimliga positionen. I stället för att delta i första världskrigets krigshets ser hon att alla lider och är offer. Det är inte de krigförande staterna utan den lidande mänskligheten som förtjänar vår solidaritet. Fridas vän instämmer i hennes neutralitet men bara så länge hans eget land är det. Gäller det Sverige är det slut med hans neutralitet. Det är naturligt att det här är den manliga kontrahenten, som står för den patriotiska stupiditeten. Med äkta småstadsbeskäftighet.
Helsingborgs-Posten var den mest konservativa av stadens två högertidningar. Men cheferna kan beundra Strindberg och franska revolutionen. Man får tänka sig att den fördemokratiska oscariska ideologin har vissa likheter med andra totalitära ideologier. Dess försvarare är ibland medvetet hycklande: ”detta måste man säga, det är nyttigt och nödvändigt, fast ingen människa egentligen tror på det”. Den försynte och ängslige Birger Sjöberg var inte ämne till en stor revolutionär. Förmodligen stod han i ett vänskaps- och beroendeförhållande till sin högste chef, beskyddaren och hans protegé. Lång fram i tiden har mäktiga tidningschefer haft den rollen.
Sjöbergs revolt är knappast politisk. Men han avskyr hyckleriet och den falska idyllen. Ändå är han den gode och rolige Birger Sjöberg som tycker om sin publik och blir värmd av deras uppskattning. Han betalar ett hög pris för sin revolt. Men vinner en säkrare odödlighet.
26 juni 13