Har man för mycket känslor är det alltid risk för att de springer i väg med förnuftet. Det är också risk för att stilen blir svulstig. Jag gjorde den reflektionen när jag läste Erik Helmerson i DN förra onsdagen (17 feb.). Där han går till attack mot pulkaåkning på kyrkogårdar.
Insikten om fastans vikt finns inte längre, klagar ledarskribenten. Den enda man vet om fastan är att det inte är sant att julen varar till påska, konstaterar han. ”Med den har mycket gått förlorat, livsvisdom som kan vara värdefull oavsett om man är troende eller inte. Det handlar om försakelse, stillhet, inre rening, kontemplation. En möjlighet att fråga: Vad har jag för mycket av i mitt liv, vad borde jag ha i stället?” Men jag har aldrig förstått varför man inte kan fråga detta oberoende av om det är fasta eller inte. En naturlig följd av att man stannar upp och tänker efter hela tiden.
Sedan talar ledarskribenten varmt för vördnad. Det är ett ord som betyder precis ingenting för mig. Jag är mer på Elsa Graves linje. ”Respekt syns ej på lätta fötter! Vördnad! - vilken lustig leksak i luftens klara händer.” De döda skulle inte ha något emot att våra barn har roligt, lär pulkaåkande förälder ha undsluppit sig, ”till synes rödblommigt ostörda av tanken på hur tidevarv komma tidevarv försvinna och släkten följa på släktens gång”. Vilken är tanken bakom detta fromma snömos? Att de rödblommiga inte insett att de döda verkligen är döda och således inte tycker något alls? Eller är det själva tanken på att tiden går och vi alla är dödliga som borde föranleda något större allvar. Är det inte fröken Bock i Karlsson på taket som säger något liknande?
Nej, det är de levande som tycker och de bör naturligtvis respekteras, om inte precis vördas. Vi har alla våra irrationella sidor och man måste respektera individens vilja och känslor även om man själv är främmande för dem. Man behöver ju inte åka pulka där det väcker anstöt. Jag skulle inte säga att man kränker någons religiösa känslor genom att här synda på nåden. Men man kränker kanske någons sinne för pietet och det kan vara illa nog.
Sedan övergår Helmerson till att tala om en helt annan sak, nämligen en försvagad humanitet. Men det är något helt annat – och mycket, mycket värre - än en brist på vördnad.
22 feb. 21