Det har kommit en undersökning vad män och kvinnor anser om makt. Vilket kön har mest av den offentliga makten, vilket kön har mest makt hemma. Det tycks som om alla är överens om att det är männen som har mest offentlig makt. Inget konstigt i det, det är det som är manssamhället. Men man tycks också vara överens om att det är kvinnan som har största makten hemma. Och nu tycks det vara så att både män och kvinnor värdesätter den makten högst. Det förefaller ju lite sensationellt. Men hur skall man tolka undersökningsresultaten? Betyder det kanske att kvinnan som har mest makt? Eller i varje fall har makten på det mest attraktiva området. Erik Helmerson i Dagens Nyheter (8 dec.) lutar åt den tolkningen.
Men kanske handlar det till största delen om flykten från makten. Att det speglar den nutida hållningen att ingen vill vara chef. Därför, förmodligen, att man vet att makt är kopplat till ansvar, kompetens och risk för maktmissbruk. Det förklarar åtminstone varför offentlig makt kommer på andra plats både hos män och kvinnor. Men gäller inte maktens ansvar, kompetens och risk för maktmissbruk också hemmet. Jo, skulle jag vilja svara. Men jag misstänker att människor av idag underskattar detta. Man tycker att hemmet är liksom mer överblickbart. Att katastrofen om den inträffar berör färre människor och inte riskerar att ha en så stor spridningseffekt.
Jag tycker också att barn förändrar maktfrågan radikalt. Så länge det bara handlar om var skåpet skall stå är maktens problematiska sidor inte så påtagliga. De vuxna människorna kan båda vilja sätta sin prägel på hemmet. Och det ligger inget tungt ansvar på den som dominerar. Det är en makt utan större nackdelar.
Men barnen. Det är en makt som berör mer än två parter. Föräldrarna har en fruktansvärd makt över sina barn. Och risken för maktmissbruk är enorm. Där tycker jag få fattar vidden av sitt ansvar. Och det gäller inte bara detaljer utan själva attityden till barnen. Oeniga föräldrar på detta område är det värsta jag vet. Att älska sina barn och ändå försöka – för barnens skull - hålla sams med en omöjlig medförälder. Det är en situation jag inte önskar någon människa.
Vårt ansvar för barnen är stort. När barnen är riktigt små tänker och känner föräldrarna för barnen. Men ganska snart finns det en tredje person som vill ha respekt för sitt perspektiv.
Så jag vet inte. Vi får försöka att jämlikt förvalta det offentliga ansvaret. Vare sig vi vill ha det eller inte. Var skåpet skall stå hemma har länge varit kvinnans domän. Men där tror jag moderna män har blivit mer intresserade av inflytande. Och det bör väl i så fall männen också kunna kräva.
Men barnen bör aldrig bli brickor i en maktkamp. Där måste kärleken trumfa allt annat. Den makt man ofrånkomligen har över sina barn måste utövas varsamt. Om det för en av parterna blir ett maktmedel, en förlängd narcissism, föremål för svartsjuka eller något liknande förfärligt, är det katastrofalt.
9 dec. 20