Kultursyn är naturligtvis ett brännande ämne. Som kan behandlas både på ledarsidor och kultursidor. I fredags (24 sept.) gjorde Dagens Nyheter ett försök på båda fronterna. Erik Helmerson på ledarsidan behandlade Abba och hur Abba hade behandlats av dåtidens progressiva kulturetablissemang. Och på kultursidan pläderade Saga Cavallin för rätten att slippa starka och livsförändrande kulturupplevelser. Eller överhuvud starka upplevelser.
Låt oss ta Erik Helmerson först. Han tycks bortse från att kultur inte är underhållning. Lika lite som religion är underhållning. Man kan faktiskt skilja på yta och djup. Och sedan får man nog erkänna att vi behöver båda. Det betyder inte att det skulle vara lätt att åstadkomma god underhållning. Det är inte konstigt att Abba provocerade de progressiva allvarsmännen. Det fanns ett puritanskt drag hos dem, flärd och glitter var en styggelse. Skicklighet var dessutom något elitärt, konsten skulle göras av alla, endast amatörismen var folklig nog. Men det största felet med Abba var att de inte var politiska. De skulle störtas i samma Gehenna som den exklusiva finkulturen.
Men de hade ju rätt i att det finns något leder till eftertanke och reflektion, får oss att bättre förstå oss själva och våra medmänniskor, får oss att bättre förstå vad det är att vara människa, fördjupar vår sensibilitet. Och annat som inte gör det, hur bra det än är i sitt slag. Som till exempel Abba. Det är naturligtvis ytligt att stämpla allt som någon tjänar pengar på som kommersialism. Vi lever alla i en ekonomi, i vårt fall rent av i en kapitalistisk ekonomi. Om den enda effekten av en verksamhet gör att det tjänas pengar, kan man tycka att det är lite tunt. Starkare ord än så kan mitt liberala hjärta inte förmå mig till att använda.
Saga Cavallin pläderar för rätten att slippa de stora upplevelserna. ”Om man går ett helt liv med enbart mediokra, ointressanta upplevelser som aldrig rubbar eller omkullkastar någon värld – är det då så fel?”. Fel och fel, moraliskt fel är det inte. Möjligen kan man tycka att det är lite oklokt, precis som när man väljer att avstå från lycka, även när den är fullt nåbar. Ingen kan väl kritisera någon moraliskt för att hen gör sitt liv fattigare.
Saga Cavallin tycker att det är överdrivet att kräva att ett konstverk skall förändra. Då är det en distinktion som det är viktigt att hålla i huvudet när man läser henne. Den mellan känslodjup och känslointensitet. Den våldsamma känslosamheten är ingenting att eftersträva, längtan efter den plötsliga omvändelsen är sannolikt ett frikyrkoarv. Det kan lika gärna – och hellre – handla om långsamma, djupgående förändringar. Och känsla och förnuft är alltid sammantvinnade. Som när man inser något klarare, känner något djupare, än man gjorde förut.
28 sept. 21