Det går i alla fall framåt på vissa områden. I fredags hade Dagens Nyheter (13 sept.) en ledare om äktenskaps- och relationsproblem. Skriven av en man dessutom, Erik Helmerson.
Han gör revolt mot något han kallar hemmatriarkatet. Han har säkert fått syn på något men han överdriver och generaliserar. Och han verkar lite onödigt lättkränkt. Hustrun flyttar nämligen på den kopp han just ställt in i diskmaskinen. Han erkänner att hon är bättre på det där. Men anser ändå att han behandlas som en fyraåring.
Men visst finns det problem. Han råder kvinnorna att slå av på perfektionen och sluta skämmas. Jag kan bara instämma. Låter man andra sköta något, ty man bör ju dela på bördorna, så kan det inte rimligen bli alldeles som man tänkt sig. Men det kanske fungerar hjälpligt. Det behöver bara bli problem om det får oacceptabla praktiska konsekvenser. Det är ju rätt självklart att när de inte finns några hemmafruar längre utan hemarbetet skall delas av två yrkesarbetande så kan det inte bli lika bra som förr. Och man kommer aldrig att ha samma åsikt om var toleransnivån för förfallet går.
Men jag känner igen det där att inte se vad som behöver göras. Och det outtalade kravet på att någon skall förstå utan att man behöver vara tydlig. Själv har jag svårt för allt som jag inte kan göra till rutin. Vet jag att något måste göras på en viss dag, så är det mycket lättare än om jag måste gå omkring och upptäcka. Att hålla själen fri på det sättet är viktigare för en skapande människa än ett eget rum. Det du, Virginia Woolf!
Vad som exakt menas med ”känslomässigt arbete” får jag inte klart för mig av Helmersons framställning. Är det att komma ihåg att gratulera faster Emma på 70-årsdagen? Eller handlar det om att inte vara vaken för hur barnen mår. Det lär ju vara så, att statistiskt sett är pappa den siste man vänder sig till när man har problem. För mig var alltid kommunikationen med barnen, när de växte upp, viktig. Men jag skulle aldrig kallat det känslomässigt arbete. Och om det är något jag är tacksam mot Christina för, så är det att hon var en så bra medförälder. En nödvändigt kommunikation, nödvändig för mig och barnen, hade kunnat störas. Tänk att få älska och ingen hindrar ens kärlek. Livets största privilegium.
Men kanske avser känslomässigt arbete bara det jobbiga, när barnet är ledset, vrångt, tjatigt och krångligt. Då är det känslomässigt påfrestande. Det kräver mycket riktigt ett väldigt tålamod och kärlek.
Men kanske handlar det om faster Emma. Det är svårt att hinna med faster Emma när man har många småbarn. Och kanske är det inte så viktigt. Vad som är viktigt kan man ha olika åsikter om. Men jag tycker inte att sociala plikter bör vara det första man prioriterar om man får någon egentid. Man har behov av det växande och den vila man kan få.
Men kanske handlar det om att ”arbeta på vår relation”, som det heter nuförtiden. Då är vi inne på ett helt annat kapitel. Då blir det parodiskt och tidstypiskt självupptaget. Den ambitiösa hustrun kräver att en medmänniska skall belöna henne för att hon organiserat livet till sin egen tillfredsställelse. Har man under stor trötthet levt upp till sin egen ambitionsnivå, är väl det minsta man kan kräva en lyssnande medförälder.
17 sept. 19