Lennart Hellsing har nyligen anklagats för rasism. Eftersom han är barnboksförfattare vill man inte gärna sprida hans fördomar till kommande släkten. Men då står valet mellan att sluta läsa Lennart Hellsing eller att läsa honom i tvättat skick. Om Lennart Hellsing är en klassiker har kanske Svenska Akademien en uppgift. Här handlar det ju verkligen om att förändra en text, inte bara om att nationalister och krigshetsare ordagrant citerar själsfränder ur den klassiska litteraturen. Att förändra och förvanska ett verk skulle väl då snarare vara ett brott mot upphovsrätten. Å andra sidan är det en smula metafysiskt att betrakta en text som helig. Människor som arbetar med teater har i alla tider lärt sig hur föga helig en text är. Den måste fungera och den måste avvinnas nya möjligheter. Mot detta kan man hävda att texter, goda texter, är organiska. Och ändringar kan lätt fördärva en text. Orden har sin egen tyngd och kraft, språket sin rytm. Alla som skriver vet hur svårt det är att fånga en formulering. Väljer man ett annat sätt att uttrycka samma sak, blir det inte lika bra.
Det är besynnerligt när gamla kämpar för antirasism anklagas för att ha använt n-ordet. Och själva ordet har ju blivit tabu. Det ansågs inte nedvärderande på den tiden och det användes utan ond vilja. Möjligen kan det spegla en ännu inte nådd medvetenhet.
I vetenskapliga sammanhang är det naturligtvis nödvändigt att citera korrekt. Så där kan man inte byta ut några n-ord. Här trumfar sanningskravet. Och handlar det inte om vetenskap så handlar det kanske om folkbildning. Även för gemene man kan det ju vara mycket viktigt att se hur oerhört rå rasismen kunde vara i äldre tider.
21 april 21