I förordet till Den tusen och andra natten berättar Frank Heller att han som barn inköpte en bok för det svindlande priset av 3 kronor. Men det var en underbar affär. Boken, som hette Bronshästen av en författare vid namn Amstey, som nu lika bortglömd som boken. Men författaren hade kommit på en idé som Frank Heller fann genial. Han förflyttade Tusen och en natts sagovärld till modern tid. Och Den tusen och andra natten är alltså Frank Hellers försök med samma idé.
Jag tycker inte det är någon lysande idé även om jag fullt ut delar författarens fascination för Tusen och en natt. Man kan älska de mest fantastiska sagor, det är en överenskommelse man gör med författaren att nu gäller sagans värld. Men här blir man osäker om vilken värld som gäller. Är det Tusen och en natt – världen eller den vanliga Filip Collin – världen? För Filip Collin – världen är fantastisk utan att vara sagolik.
Ty gamla sagor berättas i den här boken. En ung kvinna råkar i en Scheherazade -situation. Och får berätta för att upprätthålla livet. Och berättar då en legend om en magisk matta som har samma egenskaper som Aladins lampa. En ondsint djinn kan framkallas som lyder mattans ägare men som samtidigt kan få önskningarna att slå tillbaka. Och Filip Collin och hans två vänner som befinner sig i Turnisien får syn på skenbart samma matta som ägs av en spåman. Och sedan blir Collins båda vänner måhända förhäxade och råkar illa ut. Och Filip Collin kan till sist även rädda både dem och den moderna Scheherazade ur hennes beträngda läge. För henne gäller det inte bara att komma på sagor utan det måste vara sagor som hennes man och härskare ännu inte har hört. Och det här mattsagan hade han tydligen hört förr.
Detta är möjligen den Frank Heller-bok jag älskat minst. Och min omläsning ger mig ingen anledning till omvärdering. En arabesk kallar Frank Heller vitsigt romanen. Den kom samma år som Polis! Polis! 1923.
21 sept. 22
 
I morgon kommer veckans sista blogg. Jag tar sedan semester några veckor.