Nu är det spännande. Och jag borde förmodligen inte skriva om saken förrän sista ordet är sagt.
Det gäller Martin Kylhammars hyllade bok om Verner von Heidenstam och Kate Bang. Där han definitiv rentvår Heidenstam från alla anklagelser för att ha haft nazisympatier. Alla recensenter har refererat detta och inte funnit något att anmärka. Låt oss alltså anse saken utredd: Heidenstam var inte nazist!
Själv var jag litet förvånad över detta. Jag tyckte mig ha läst en notis i någon landsortstidning om någon som arbetade på en bok, som ansåg sig kunna fastslå motsatsen. Men Kylhammar har kanske kunna fastslå att Heidenstam var felciterad när han intervjuades. Och det var kanske något sådant felcitat som den presumtive författaren fått tag i. Det fanns nämligen en tysk publicist Paul Grassman som Heidenstam kände och som var nazistisk agent. Intervjuer som han har gjort med Heidenstam finns det ju anledning att misstänka. Men det betyder inte att Heidenstam nödvändigtvis måste vara felciterad.
Men så kommer den förträfflige Christoph Andersson i Sydsvenskan (4 mars) och sprider vissa tvivel. Dock tycker jag att han mer vill belägga sakfel än diskutera den springande punkten. Det spelar ju inte så stor roll om Grassman var direkt underställd Goebbels eller inte. Inte heller att Kylhammar sitter i stiftelsen Övralid. Det intressanta är ju om han kan visas övertolka fakta till Heidenstams förmån.
Han visar inte heller några papper på att Heidenstam var senil, påpekar Andersson. Men det finns kanske inga sådana. Det tycks mig vara att offra till den vetenskapliga fördomen att det man inte kan belägga inte är sant. Att Heidenstam var senil under en mycket lång period i slutet av sitt liv finns det ju ingen anledning att allvarligt betvivla.
Men hur kan man bortförklara att Heidenstam 1933 hyllade det nazistiska maktövertagandet. Vilket Christoph Andersson påstår att han gjorde. Var han otillräknelig redan då? Räknar jag rätt var han 74 år och då kan han ju mycket väl ha varit presenil.
Frågan är hur man skall ställa sig. Var han otillräknelig under hela nazisttiden var han varken nazist eller icke-nazist. Möjligen skulle man kunna säga att han var en senil nazist. Om nu inte de antinazistiska uttalanden var lika många så att man inte kan se någon linje alls i ålderdomsförvirringen. Så rentvådd? Och hur kan man belägga att han är felciterad? Och beträffande förledd. Man har naturligtvis ansvar för det man tycker även om man är påverkad av andra. Om man nu inte är helt ansvarsbefriad från allt.
Så antingen får vi betrakta honom som intellektuell död redan när nazismen växte fram. Och då kan man bara fråga sig vad han kunde ha blivit. Eller också får vi anse att han hade en glimt förnuft kvar. Och då får vi söka nationalmonumentets vilja i åldersdimmorna. Och det blir en så osäker sysselsättning att något definitivt knappast kan sägas.
4 mars 19